Genomgången av några av de mest uppmärksammade tyska serierna från förra året fortsätter. Peer Meter, manus, och Isabel Kreitz, teckningar, har förvandlat kriminalgåtan/rättsskandalen kring Fritz Haarmann till serieroman. Isabel Kreitz har tecknat en rad serieromaner som Die Sache mit Sorge, Der 35. Mai och Die Entdeckung der Currywurst. Peer Meter gjorde tillsammans med tecknaren Barbara Yelin förra året den uppmärksammade Gift om giftmörderskan Gesche Gottfried i Bremen. Han har uppenbarligen ett intresse för seriemördare och har nu tagit sig an Fritz Haarmann, den värste tyske seriemördaren under 1900-talet. Han våldtog och mördade över 20 unga män mellan 1923 och 1924 i Hannover innan han arresterades, dömdes och avrättades. Haarmann styckade de han mördat och sålde människoköttet som fläskkött, ben och andra rester kastade han i floden Leine. Haarmann var tjallare åt polisen och hade därför erhållit ett polisleg som underlättade i hans jakt på unga manliga offer.

Det som är bra med Haarmann är att Meter och Kreitz lyckas skildra 20-talets Hannover bra, både sett till miljöer och atmosfär. Både Meter och Kreitz uppenbarligen lagt ner en hel del tid på fallet och Hannover på 20-talet då allt i dessa delar känns väldigt genomarbetat. Kreitz blyertsteckningar är överlag bra men ansiktuttryck känns alltför ofta inte helt naturliga och det ger teckningarna ett stelt intryck. En följd av det är att det i stora delar av serien saknas nerv, det är först i slutet som det blir lite nerv . Även om Meter har ändrat lite i händelseförloppet för att antagligen få mer nerv så lyckas det inte. Kreitz teckningar är dock suveränt detaljerade i miljöskildringen. Även om Haarmann är en synnerligen vidrig psykopat väcker skildringen av honom inte några större känslor av äckel eller obehag. Det är alltför mycket som att läsa en redogörelse av fallet än en dramatiserad version vilket varit målet.

Om skildringen av Haarmann brister och nerv saknas vägs det till viss del upp av skildringen av rättsrötan och polisens ovilja att agera på alla tips som inkommer om Haarmann som var allt annat än diskret med sitt leverne. Ett synnerligen inkompetent och korrumperat agerande som gör mig nog så irriterad hundra år senare. En fläkt av andra världskriget finns också i form av tyskarnas blinda tilltro till auktoriteter. Att den kriminelle Haarmann genom sitt polisleg får ett anseende han definitivt inte förtjänade är ett typexempel på vad en uniform och ställning betydde i Tyskland. Sammantaget är Haarmann ett intressant stycke kriminalhistoria med bra miljöskildring men brister i personskildringen.

Trackback-adress