Om årets jätteportion eventserievansinne Fear Itself gav upphov till en oinspirerande Ed Brubaker-historia, ger Zack Overkills fortsatta öden och äventyr motsatt effekt. Det här visar Brubaker när han är som mest inspirerad och inspirerande, och som han själv valt att uttrycka det ”The Secret Ingredient Is Pulp”.

Bad Influences tar vid direkt efter den första serien. Jag rekommenderar alla att skaffa den per omgående, helst i lösnummer så ni inte går miste om Jess Nevins intressanta texter om pulphistoria. Finns inte med i albumen. För att ta historien i korta drag: Zack Overkill är en före detta superskurk som placerats i vittnesskyddet. Han får äta mediciner för att dämpa sina krafter och har ett trist kontorsjobb. En rad mer eller mindre slumpmässiga händelser för honom tillbaka in i spelet, den här gången inom lagens råmärken som agent för organisationen SOS. I föreliggande serie får Overkill återigen ge sig in i den kriminella världen i akt och mening att föra hem Simon Slaughter, en SOS-anställd på hemligt uppdrag som verkar ha blivit lite väl hemmastadd i den nya miljön.

Incognito kombinerar mycket förtjänstfullt de två huvudstråken i Brubakers författarskap, pulpdoftande superhjältehistorier och noiranstrukna kriminalserier. Genom styrkan i de olika genrer han hämtar inspiration ifrån, hans egen osvikliga känsla för karaktärsskildringar och Sean Phillipps nedtonade teckningar skapas ren magi. Till skillnad från förra årets andra stora pulpsatsning, First Wave av Brian Azzarello och Rags Morales, träffar Brubaker och Phillipps rätt hela tiden. Jag tror en av orsakerna är att Incognito är en helt egen skapelse. Låt vara att den vilar stadigt på åtskilliga giganters axlar. Azzarellos serie kunde inte riktigt skaka av sig traditionens ok. Det kändes också som att man inte ville gå för hårt fram med etablerade och älskade figurer som Doc Savage, Batman och The Spirit. Slutresultatet blev, i likhet med en hel del andra försök åt Wold Newton-hållet, fast i någon sorts redovisningsplikt där det blir viktigare att visa vilken koll man har på respektive figurs publiceringshistoria än att faktiskt berätta något nytt.

Många som skriver om och i pulptraditionen gör det också i någon sorts hyllningsiver till gammaldags rättrådiga hjältar. Brubaker har grävt djupare än så och hittat det inneboende vansinnet i många av de här historierna. För att ta två flagranta exempel: Doc Savage, utan vidare konkurrens en av de mest välkända och imiterade av alla de här figurerna, hade en klinik där han opererade bort kriminalitet ur brottslingars hjärnor för att åter integrera dem i samhället. Inget fel i det, men idag kan jag tänka mig att en del kan ha vissa invändningar mot liknande ”ingrepp på den personliga integriteten”. I en av böckerna om The Spider känner sig vår hjälte hotad när en ny hämnare som har för vana att inte ta död på brottslingarna dykt upp i staden. Tusentals döda i varje bok om denne makabre rättviseskipare var mer regel än undantag.

Sådana mindre skönmålande delar av pulpmytologin har Brubaker tagit fasta på i sina historier. Följaktligen har vi fått se såväl steroidpumpade småbarn med dödliga implantat hetsas mot varandra i burar medan folk satsar pengar på vem som ska vinna, som kvinnor som mer eller mindre frivilligt jobbar på bordeller med speciellt krävande klientel. Trots sådana benhårda detaljer håller man sig hela tiden på rätt sida om den puerila nihilism som ofta hänger samman med dekonstruerade superhjältar (jag lämnar här öppet för er att själva tänka ut exempel) och det gör givetvis hjältens på noirvis ödesbestämda fall så mycket hårdare att läsa om. Det var bra länge sedan jag läste något som lyckas vara en så tydlig hyllning till en berättartradition och samtidigt bidrar med så många egna infallsvinklar. Rekommenderas förbehållslöst!

Manus: Ed Brubaker
Illustration: Sean Phillipps
Förlag: Icon
Betyg: 5/5

Trackback-adress