I’m back! Efter multipla jobbleveranser följt av safari så har hjärnan äntligen kunna börjat kunna fokusera på serier igen. För cirka 2000 år sedan så recenserade jag de två första numren av en Marvel-serie vid namn Ultimate Hulk vs. Wolverine (den recension finner ni här). Damon Lindelof, mest känd som medskapare och exekutiv producent av Lost, stod för författandet, och bakom pennan fann vi Leinil Francis Yu som de senaste åren jobbat med en hel massa stora Marvel-titlar, bland annat Secret Invasion och New Avengers. Lite av ett dreamteam kan man väl säga.

Ultimate Hulk vs. Wolverine, som för en tid sedan reades ut hos ComiXology, är dock mer känd för sina kraftiga förseningar än för det team som gjort serien. Nummer 1 och 2 kom ut mer eller mindre som planerat i början av 2006, men sedan tog det stopp. Nummer 3 skulle först komma i april samma år, men flyttades snabbt till maj. Efter det blev beskedet juli, augusti, september, oktober, november och till slut december. Det kom dock inget nummer i december, utan beskedet blev då att nummer 3 var inställt tills Lindelof skulle ha tid att skriva klart hela storyn.

Hoppa framåt nästan två och ett halvt år så började det snackas om Ultimate Hulk vs. Wolverine igen. I februari 2009 så gavs de två första numren ut igen, och i mars, alltså mer än tre år efter att det första numret givits ut, så kom äntligen nummer 3. Nummer 4 och 5 gavs ut i april, och i maj 2009 så kunde serien äntligen avslutas med nummer 6. Frågan man ställer sig då är väl rätt självklar:

Var det värt att vänta i tre år på att få läsa hela Ultimate Hulk vs. Wolverine?

Naturligtvis så var det inte det. Jag har svårt att komma på någon serie som skulle kunna rättfärdiga en försening på några månader, och när det börjar handla om flera år så känns det ju mest bara löjligt. Bortser vi från förseningen och bara kollar på serien i sig så är den däremot inte så dum.

Storymässigt så utspelar sig handlingen mitt i Mark Millars Ultimates 2, och förklarar vad som händer med Bruce Banner efter att S.H.I.E.L.D. försökt avrätta honom med hjälp av en atombomb. Banner dör uppenbarligen inte, utan överlever och tar sig efter några om och men till Tibet där han sätter sig själv i mental träning för att kunna hantera sitt Hulk-alter ego (vilket behövs i allra högsta grad då Ultimate Hulk stundvis har varit en kannibalistisk mördare med obehagligt stort libido). Nick Fury är dock inte alls glad över nyheten att Banner verkar ha överlevt atombombningen, och lejer därför Wolverine för att en gång för alla bli av med Hulk-problemet. Resultatet blir enligt bilden nedan, och mitt i allt härjande i tibet så håller Jennifer Walters och Betty Ross på och fifflar med Banners variant av Hulk-serumet *hint hint om ny karaktär*.

Grundstoryn är som du säkert anar egentligen inget utöver det vanliga, men Lindelofs berättarteknik är desto intressantare och ger serien (som i stort sett är ett antal stora slagsmål) ett klart lyft. Lindelof hoppar frekvent både framåt och bakåt i tiden, och det märks rätt tydligt att hans bakgrund är rörligt berättande. Flashbacks och tidshopp åt olika håll kan ibland kännas rörigt, men i Ultimate Hulk vs. Wolverine så ger det storyn mer spänning och gör allt mer intressant. Så, i det stora hela när nu hela Ultimate Hulk vs. Wolverine finns att tillgå, såväl analogt som digitalt, så tycker jag att den är klart läsvärd, och då särskilt om du är en av de som undrar vad som egentligen hände där mitt i Ultimates 2.

Trackback-adress