Indiegeniet Jeff Lemires nya Atom, som utannonserades med buller och bång i april förra året (Shazam fick till en intervju med Lemire i samband med detta, kolla här om ni missat den), behandlades rätt styvmoderligt av DC. Först en one-shot, sedan undangömd som backup-serie i Adventure Comics. Sen togs plötsligt beslut på högre nivå inom DC att man skulle stryka alla backup-serier och då försvann helt sonika Lemires Atom mitt i sin första story arc. DC försöker nu reparera skadan något genom att nu, nästan ett år efter första släppet, ge ut resten av arcen i en one-shot under namnet Giant-Size Atom.

Naturligtvis är det ett problem att samla vad som faktiskt är slutet på en längre arc men presentera det som något som står för sig själv – man kastas rakt in i handlingen och Lemire har varit tvungen att lägga till väldigt mycket klumpig exposition för att det här ska fungera även om man inte läst de tidigare delarna. Det har till följd att tempot dras ned direkt, trots att de första sidorna är tänkta att skildra en nervig förhandling a la gisslandrama – och trots att det bjuds på ett snyggt dubbeluppslag med Atoms partner Hawkman. Giant-Size Atom saknar helt enkelt fart, ett klart problem när vi som här snackar superhjältemainstream.

Man kan dock inte skylla detta tempotapp helt på DC:s njugga behandling av Atom: mycket av skulden måste faktiskt Lemire själv ta på sig. Serien är påfallande ofta pratig, och Ray Palmers inre monologer i textplatta efter textplatta är ett typexempel på tell istället för show: så fort tempot hotar att dras upp saktar Lemire ned det hela med en lång, förklarande inre monolog. En stor besvikelse, särskilt med tanke på att Lemire i sina andra serier (Sweet Tooth inte minst) har varit mycket sparsam med att ge läsaren direkt tillgång till figurernas tankar och istället fokuserat på att låta oss lära känna dem via deras tal, handlingar och smart konstruerade tillbakablickar. Den typen av historieberättasmartness lyser tyvärr med sin frånvaro i Giant-Size Atom. Som vanligt är Lemire full av idéer men i det här fallet lyckas han inte paketera dem i en bra, medryckande historia. Hans addendum till Ray Palmers bakgrundshistoria har känts mer och mer påklistrade allt eftersom arcen har fortskridit och det känns nästan som nån slags tung retcon-kulmen i denna avslutande del.

Att historieberättandet är klumpigt hjälps inte heller av hit-and-miss-kvaliteten på illustrationerna, det är en diger lista medarbetare som skvallrar om att det varit svårt att möta deadlines och att mer eller mindre välkoordinerad teamproduktion blivit nödvändig. Atom och hans medhjälpare ser lite olika ut från sida till sida – de generösa splash-sidorna fungerar tack och lov bra, men det löpande bildarbetet lider rejält av inkonsekvenser.

När det vankas slutstrid rycker både Lemire och illustratörsteamet upp sig något, och som sagt är flera av Lemires grundidéer bra (inte minst AIM-liknande antagonistgänget The Colony, som faktiskt känns rätt fräscha). Allt sammantaget är det absolut inte fråga om nåt bottenbetyg här – men jag kan på rak arm räkna upp minst tio serier från min pull list som jag hellre skulle läsa än Giant-Size Atom.

Trackback-adress