Morning Glories var en annan titel som dök upp när jag läste om alla ”Best of 2010”-listor häromnyss för att se om jag missat nåt (det hade jag naturligtvis – jag har redan skrivit om Sixth Gun här). Bubblaren Nick Spencer (Existence 2.0, Shuddertown, T.H.U.N.D.E.R Agents) har kokat ihop en sjujäkla soppa som utspelar sig på en hyperskum och totalitär internatskola – sex nyblivna studenter upptäcker att a) de har samma födelsedag som varandra – och alla andra på skolan, och b) Morning Glory Academy är en skola som verkligen tar begreppet ”internat” på allvar, för man kan nämligen inte lämna skolan i första taget…

Morning Glories är en  i skrivande stund inne på nr 7, så denna volym som samlar nr 1-6 är bra om man vill komma ikapp denna förhandshypade SF-möter-St Trinian’s-historia (jag är f ö en stor vän av den nya trenden att snabbt ge ut TPBs med nya succéserier för att dra läsare – se vidare Sixth Gun, Chew, Sweet Tooth m m). Jag förstår varför serien blivit en succé: Spencer har skapat sex distinkta huvudpersoner och en minnesvärd antagonist, och han är bra på att gradvis bygga upp ett mysterium (för vad fasen är det som händer på Morning Glory Academy egentligen, och vad är skolans syfte?) – recensenter som jämfört serien med moderna TV-serier som Lost och Fringe har inte helt fel (släng in Lindsay Andersons If… också så är bilden nästan komplett). Uppskattar man den typen av utdragna, välskrivna mysterier som också tar sina karaktärer på allvar kommer man säkert att gilla Morning Glories.

Men Lost och Fringe i alla ära. Efter ett eller två nummer blir det dock helt uppenbart vilken TV-serie Nick Spencer haft i tankarna när han skapat Morning Glories: nämligen existentiella sextiotalsklassikern The Prisoner (nyss sedd i icke oäven nyversion med Jim Caveziel och Ian McKellen). Om man sen vill kalla Morning Glories en plankning eller en hyllning beror nog på vilket humör man är på när man läser. Om man som jag är Prisoner-fan är det t ex svårt att undvika att hela tiden ser hur Spencer ogenerat återanvänder intriger, tematik och t o m bilder från TV-serien, utan att egentligen addera så mycket nytt (det skulle i så fall vara att huvudpersonerna är sex truliga tonåringar istället för en trulig 40-plussare till ex-spion). Visst, Spencer är smart, några av hans cliffhangers och twists är kompetent hopkomna, han har som sagt skapat sex bra huvudfigurer, och han har en hygglig känsla för det här med pacing. Men effekten blir att jag läser denna samlingsvolym och får lust att se om mina gamla Prisoner-avsnitt, inte att läsa mer Morning Glories, än mindre lägga serien på min pull list. Det är risken man tar när man kopierar.

Serien dras också ned av illustratören Joe Eisma, som bitvis är mer än lovligt träig och som har förvånansvärt svårt att förmedla rörelse på ett bra sätt (en black om foten när det blir dags för actionsekvenser, kan man säga). Dock kan man förmodligen inte klandra Eisma för några av Spencers misslyckade och märkligt o-seriemässiga grepp för att skapa överraskningar. Exempel 1: I en sekvens står en av skurkarna och läxar upp en av huvudpersonerna för ett flyktförsök, och spänningen består i att vi följer detta parallellt med att vi också får se flyktförsöket, men däremot aldrig vem skurken pratar med (så att vi inte riktigt ska veta vem det är som är ”hjärnan” bakom flyktförsöket). Problemet är bara att scenen med skurken som pratar i stort sett är en monolog, och det är en tempodödare av rang att låta halva numret av vad som kunnat vara en rafflande flyktsekvens tas upp av en typ som står och pratar med en vägg hela tiden. Sequential art my ass. Exempel 2: I sista numret får vi aldrig se ansiktet på den nya figur som agerar antagonist, givetvis för att vi ska sväva i ovisshet om vem det egentligen är, och alldeles särskilt om det är någon vi sett förut i serien… det är bara det att det blir oerhört tradigt visuellt att person X hela tiden vänder sig bort, ses med ryggen till, har håret i ansiktet, går bakom en balk, etc etc. Man ser att det är ett ”grepp” efter två sidor, och sen blir det som en sån där irriterande melodifestivalsrefräng som man inte kan få ur huvudet fast den är skitdålig.

Nu kan man undra varför jag ändå ger serien en solid trea om jag dissar den så. Jo, jag inser ju att om man inte är legitimerad Prisonerolog som sitter och gnäller över alla uppenbara idéstölder så är det inte tu tal om saken att det här en hantverksskickligt ihopfogad spänningshistoria där intrig- och karaktärsplan löper samman och driver varandra på ett fint och fartigt sätt. Det är bra action, bra twists, och till och med gore så det räcker. Lost på en internatskola som sagt, det kan räcka rätt långt. Fast lite bättre illustrationer hade inte skadat (och gärna lite mindre platt färgläggning också, Alex Sollazzo är ingen Laura Mulvihill direkt). Kul idé, kompetent genomfört, men lever bara upp till hypen om man stänger av sin inre kritiker.

Trackback-adress