Precis när ytterligare en fimbulvinter verkar släppa sitt grepp om gamla Sverige dyker den upp hos favorithökar’n: Utopi, tidningen som lovat att rädda oss från det sannskyldiga träsk av navelskåderier, politiska pamfletter, repetitivt barhäng och humorstrippar som dominerat den svenska alternativseriemarknaden under alltför lång tid. Men lyckas tidningen efter allt vårt pluggande, intervjuande, längtande och trängtande att leva upp till de högt ställda förväntningarna?

Svaret är rent spontant ”ja”. Tidningens glansiga omslag träffade näthinnan som ett Foetusskivomslag från andra sidan butiken när jag med skälvande steg gick igenom SF-bokhandeln förra onsdagen för att plocka upp mitt exemplar. Det är en rejäl pjäs också med sina 128 sidor. Bland det inledande redaktionella materialet är Utopimanifestet det stora utropstecknet, där man rakryggat tar ställning för fantastikens förlösande kraft. Bara att läsa det känns som början på en ny vår för den svenska seriescenen. Efter att ha plöjt igenom hela tidningen under kvällen gick jag nästa dag med ett saligt leende spelande på läpparna.

Bland serierna känns det snudd på orättvist att peka ut favoriter då jag tycker att den allmänna nivån är så pass hög. Men nu skriver jag inte det här för att vara diskret så jag utnämner Karl Johnssons vikingasaga ”Offret” och Nancy Peñas ”Tea Party”, med sina intriger bland viktorianska cookery counselors, som mina två favoriter. Ta dock inte mig på orden utan införskaffa snarast ett eget exemplar, eller ännu bättre teckna en prenumeration, och hitta dina egna guldkorn. För att citera NuTra: ”To purchase, it is not like spending money, But rather, it is an investment in the future”.

Manus/Teckningar: Utopisterna

Trackback-adress