VARNING! Följande recension innehåller milda spoilers!

Nu i februari ska årets stora X-event, Age of X, sparka igång, men man började redan i förra veckan med prologen Age of X: Alpha. För er som missat konceptet är det här en What If?-historia av samma typ som Age of Apocalypse (fast förhoppningsvis bättre): det hela utspelar sig i en framtid där X-men aldrig bildades och läget för världens mutanter är därför ännu mörkare och eländigare än vanligt. Age of X tar således sikte på sådana klassiska X-men-historier som redan nämnda Age of Apocalypse, Grant Morrisons New X-Men-final, i viss mån House of M, och såklart Days of Future Past med alla sina senare (om uttrycket tillåts) mutationer.

En perfekt crossover för såna som mig med andra ord. Jag kollar då och då in ett nummer av nån X-tidning men inser snabbt att för att ha någon behållning av det måste jag sätta mig ned och plugga kontinuitet och läsa baknummer – serieupplevelsen förtas av att den känns för mycket som läxläsning. Så ett event som helt och hållet utspelar sig i en s k alternativ verklighet är som skräddarsytt för mig, som trots allt är välvilligt inställd till Marvels mutanter sen way back.

Age of X: Alpha är en mjukstart på denna brett upplagda men i omfattning mer sparsmakade (sparsmakad jämfört med andra jätte-events) crossover: Carey ägnar numret åt att i en serie korta berättelser – lägereldshistorier som berättas i Fortress X (de får kvarvarande mutanterna i världen håller ut i en befästning skapad av Magneto) – ge lite bakgrund till detta ännu dystrare än vanligt X-universum. Vi får möta svårt pinade Basilisk (som i en alternativ verklighet heter Cyclops), samt Cannonball, Wolverine och Magneto i sina Age of X-versioner. Det är väldigt stämningsfullt, känslan av bottenlöst elände läggs fast från start och Carey har verkligen slagit knut på sig själv i att hitta på nya versioner och roller av klassiska X-karaktärer (En Cyclops som inte är en boren ledare? En Wolverine som när numret är slut inte ens kan sparka babystjärt längre?). Favorithistorien är nog just den där Basilisk lyckas fly från mutantfängelset Alcatraz (där han agerat ofrivillig bödel – avrättningsscenen som etablerar detta är faktiskt ovanligt grym för amerikansk seriemainstream), styrt av sedvanligt psykopatiske fängelsedirektören Arcade. Kongenialt och avskalat tecknat av Gabriel Hernandez Wanta i en stil som påminner en del om bröderna Moon/Ba. Resten av historierna är bra men träffar inte i maggropen på samma sätt som öppningsberättelsen, men de fyller sin funktion att presentera figurerna och servera mängder med teasers och mer eller mindre kryptiska ledtrådar om hur Age of X-universat skiljer sig från det normala Marveluniversat – plus också ledtrådar om vad det är som egentligen hänt som har drivit på mutanthatet så hårt.

Som gammal X-fanboy måste jag erkänna att det är skamlöst kul att sitta och spekulera i vilka andra kända ansikten som kommer dyka upp i nya versioner, vem som ligger bakom den kroppslösa rösten ”X”, vad Wolverine ska göra nu när han saknar det mesta av sina superkrafter, och så vidare. Jag tänker mig gärna att out-of-continuity-greppet till en del har tillkommit för att locka nya läsare som inte har lust att köpa upp sig på 10+ års baknummer för att fatta vad som händer i ett nummer av Uncanny – men i slutänden är det nog så att Age of X mest vänder sig till hardcorefansen ändå.

Hursomhelst, småputtrigt nöjsamt är det i alla fall och nyfikenheten har definitivt väckts. Jag hoppas dock att framtida delar kommer ha lite intressantare illustratörer, det är inte mycket här (förutom Hernandez Wanta då) som höjer sig över normal trikåstandard. Men jag kommer följa Age of X och hoppas kunna rapportera kontinuerligt från mutanternas sista strid här på Shazam!

PS: Comic Book Resources har en kul, detaljerad och spoilertät intervju med Mike Carey om just denna första del av Age of X. Läs här. DS

Trackback-adress