Gårdagens stora nyhet om att DC Comics nu inte längre skickar in sina serier till The Comics Code Authority (CCA) för granskning var välkommen, även om det kom några år för sent. The Comics Code Authority har sedan länge spelat ut sin roll, och i och med att Archie Comics idag meddelade att de heller inte längre skickar in sina serier till CCA gör att det bara är en tidsfråga innan CCA som organisation äntligen går i graven. Några av våra läsare kanske undrar vad allt detta snack om CCA egentligen handlar om. Först och främst kanske vi ska reda ut vad CCA är.
Arkiv för januari 2011
Dungeon: Monstres, vol 3: Heartbreaker
Joann Sfars och Lewis Trondheims Dungeon-serie är en av de mest underhållande franska serierna som finns tillgängliga på engelska för närvarande. NBM samlar två franska album och minskar storleken på desamma (tyvärr). Det finns flera undertitlar i Dungeon-universat och en av dem är Monstres. Volym tre har undertiteln Heartbreaker efter första albumet i samlingen. Heartbreaker, med teckningar av Carlos Nine, handlar om lönnmördaren Alexandra som hade en central roll i Dungeon: The Early Years 1-2. I Heartbreaker hamnar Alexandra i ett djävulskt spel där hon bara är en bricka. The Depths, med teckningar Patrice Killoffer, handlar om en ung bortskämd tjej som efter att hennes föräldrar av misstag dödats räddar sig genom att låtsas vara en av soldaterna som utfört det. Hon hamnar på en bas som tillhör The Grand Khan och stiger i graderna.
Dungeon-albumen är oftast roliga men Heartbreaker är allt annat än kul. Det är en i alla delar grym berättelse om hur tillfälligheter kan leda in på en väg som det sedan inte finns någon återvändo från. Dels får man Alexandras bakgrund och vad som ledde henne in på lönnmördarens bana men framförallt handlar det om ett svek mot henne och om hur hon blir en bricka i ett cyniskt spel. Nines teckningar passar bra för att skildra den mardröm Alexandra hamnar i och hennes problem att avgöra vad som är verkligt. Färgerna blir allt dovare ju mer sveket uppenbaras för henne. Heartbreakar har med rätta hyllats här och där och Sfar och Trondheim får en att känna sympati för lönnmördaren Alexandra, en bedrift i sig. Lysande om svek och hat.
The Dephts är egentligen lika grym som Heartbreaker men där finns en hel del skämt i sann Dungeon-anda som väger upp det. Men mord, våldtäkt och avrättning är inga lätta teman direkt. Killoffers teckningar är fantastiskt detaljerade och höjer läsupplevelsen ett snäpp. Handlingen och utvecklingen är inte helt övertygande men det vägs till stora delar upp av dialogen som på sedvanligt Dungeon-vis är rapp och underhållande. The Depths är också bra men inte på samma nivå som Heartbreaker.
Illustration: Carlos Nine & Patrice Killoffer
Förlag: NBM
Betyg: 4/5
DC släpper The Comics Code
Läste precis att DC Comics från och med januari slutar skicka sina tidningar till The Comics Code Authority för godkännande. Som ni kanske vet så iscensattes CCA 1954 som branschens sätt att självsanera efter den massiva kritiken som följde på publiceringen av Fredric Werthams bisarra bok The Seduction of the Innocent där främst de då omåttligt populära skräck- och kriminalserierna framställdes som roten till allt ont. Det känns definitivt som att det är på tiden att man lösgör sig från det här förlegade censursystemet, som bland annat förbjöd serier med sex, vampyrer, varulvar och zombies samt titlar där orden ”horror” och ”terror” fanns med, men så här tio år efter att Marvel gjorde samma sak och började använda sin egen åldersmärkning är det föga revolutionerande. De enda större förlag som håller fast vid CCA är bisarrt nog Archie och Bongo Comics, vilkas serier knappast är kända för sina excesser i sex och våld. Läs Jim Lees och Dan Didios pressmeddelande här!
X-Men #197-199 – På iPad
Vi rullar vidare med lite mer iPad-recensioner och kör helt sonika den direkta fortsättningen på X-Men #194-196. Precis som tidigare så gör sig den här numren bra på iPad, men som Andres påpekade i förra posten så är det lite synd att upplösningen inte är lite bättre. Kör man i standardläget (vilket jag gör nu) så ser det väldigt bra ut, men kör man med det dynamiska zoomläget så ser vissa paneler rätt slaskiga ut.
Handling: I de här efterföljande tre numren så får vi följa Rogues och hennes x-mäns fortsatta kamp mot Strain 88-viruset som gjort att Rogue ögonblickligen dödar och absorberar alla hon vidrör. I ett försök att återställa en kollapsad Rogue så tar Cable med hela teamet till den ö och fristad som han själv en gång skapat, men innan någon ens hinner börja säga flasklock så är det fullt ös med trubbel igen. Den här gången så är det ett utomjordiskt och levande massförstörelsevapen som letat sig fram till Cable och X-Men, och med Rogue medvetslös och en inte alls särskilt samarbetsvillig Sabretooth vid sidlinjen så ligger mutanterna återigen väldigt pyrt till.
Det bra: Illustratör i de här tre numren är Chris Bachalo som jag personligen tycker är strået vassare än Humberto Ramos (som ju gjorde #194-196). Bachalo har som Ramos en smått cartoony och mangainfluerad stil, men den är inte alls lika over the top som Ramos, och särskilt inte när det kommer till karaktärerna och deras minspel. Ibland kan det kännas lite rörigt på grund av alla detaljer och de ibland kanske lite väl komplexa kompositionerna, men överlag så tycker jag att Bachalo gör ett riktigt bra jobb här. När det kommer till handlingen är den kanske inte direkt jätteinspirerande, men det finns en del riktigt coola ögonblick, och mot slutet är det faktiskt rätt spännande. Klart plus även att Mike Carey uppenbarligen minns Grant Morrisons New X-Men och plockar upp företeelsen/varelsen Mummudrai igen, något som Morrison etablerade under sina mutantnummer.
Det mindre bra: Det händer väl egentligen inte jättemycket minnesvärt i de här numren, men ser man det som actionpackat tidsfördriv så finns det inte så mycket att klaga över.
Slutsats: Har du läst X-Men #194-196 så tycker jag att du ska läsa #197-199 också. Har du inte läst #194-196 så finns det ingen större anledning att hoppa på #197.
Illustration: Chris Bachalo
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Hemlig rubrik
På grund av att ett stort filmbolag jagar runt på alla nyhetssiter och seriebloggar och plockar bort bilden nedan så väljer jag att inte skriva vilken kommande film bilden kommer ifrån, men vi kan väl i alla fall säga att det handlar om muterade människor på en skola under 60-talet. Spontant så kan jag förstå varför de inte vill visa bilden nu, dels för att bilden i sig inte ser färdig ut (allt känns rätt ihopslängt nu bara), och dels för att den inte känns särskilt peppande på något vis. Bilden på Spider-Man som vi körde för några dagar sedan tycker jag väckte intresse och var uppenbarligen noga utvald, medan den här mest bara känns meh. Tankar och kommentarer?
Brodo di niente (Nothing broth)
I ett nummer av Galago, jag minns inte vilket, stötte jag för första gången på Andrea Brunos Brodo di niente och slogs av Brunos kompromisslösa teckningsstil som träffade som ett slag i magen. Så på förra årets Spx var italienska Canicola på plats och jag passade på att köpa ett ex av albumet som har engelsk text längst ner på varje sida. Albumet finns även översatt till engelska (i bubblorna) på electrocomics. Brodo di niente handlar om två pojkar som lämnar en armé i ett av krig plågat Italien. De söker först skydd på en kyrkogård men lämnar den sedan några präster närmar sig (prästerna i albumet förefaller vara någon sorts vidrig milis) och beger sig till en oidentifierbar och förödd stad för att söka skydd. Men inte heller där är de säkra.
Brodo di niente är verkligen som ett hårt slag i magen. Bruno skildrar ett avhumaniserat Italien som förötts av kriget och det är inte bara landskapet och städerna som förötts utan framförallt människorna som befolkar desamma. Det finns inget medlidande kvar, var och en för sig själv och framtiden är ytterst blek och Italiens vinst i det pågående fotbolls-VM är bara tillfällig lindring. Historien om pojkarna, för det förefaller de vara, som deserterar är stark. Efterhand fokuserar Bruno på Russo som gör vad han kan för att överleva. Bruno berättar historien genom att nedslag i framförallt Russos miserabla tillvaro, han ägnar sig inte åt några karaktärsstudier utan alla skildras ytligt sett till dialogen men Brunos fantastiskt effektiva teckningar säger desto mer. Kompromisslösa är det bästa sättet att beskriva teckningarna och det är framförallt de hårda ansiktena och desperationen som framträder. Alla ögon är kolsvarta vilket förstärker känslan av den tomhet och meningslöshet som präglar tillvaron. Miljöerna som personerna vistas i är svåra att urskilja och det gör bara det hela än otrevligare, att man bara kan ana förödelsen som man kan vänta sig att finna där. De svartvita teckningarna är närmast perfekta för albumets stämning. Ibland tillkommer och försvinner personer väl snabbt vilket gör att läsningen inte flyter på hela tiden. Men i det stora hela är Brodo di niente ett riktigt bra och svårsmält album som inte släpper taget.
Förlag: Canicola
Betyg: 4/5
Adventure Comics #522
Det var flera månader sen jag recenserade något med anknytning till Legion of Super-Heroes senast, vilket är alldeles för dåligt med tanke på att jag är ett stort fan av LSH, men de första numren av Paul Levitz nya runs på både Adventure Comics och Legion of Super-Heroes har haft sina problem då Levits manus ofta inte kommit upp till den nivå som jag förväntat mig. Lyckligtvis så verkar han nu ha blivit varm i kläderna för de senaste numren har varit riktigt trevliga att läsa och Adventure Comics #522 är nog det bästa numret hittills.
Fortsätt läsa Adventure Comics #522
Illustration: Geraldo Borges
Tusch: Marlo Alquiza
Färgläggning: Hi-Fi Colour
Förlag: DC Comics
Betyg: 3+/5
En första titt på nya Spider-Man
Så. Sony har släppt en första bild på Andrew Garfield, a.k.a. killen som spelar Peter Parker i kommande Spider-Man-rebooten, iklädd sina spindeltights. Min spontana tanke kring Garfield själv är att han ser ut som en helt ok Peter Parker. På med ett par brillor bara så tror jag det blir riktigt bra. Känns lovande. Vidare så till dräkten. Jag gillar den! Den känns något mer realistisk än dräkten från Sam Raimis filmer, och det gummiaktiga materialet ser ut att vara tillräckligt tufft för att klara en hel del stryk. Frågan är väl precis som tidigare hur en tonårig Peter Parker egentligen lyckas sno ihop en så pass detaljerad och välproducerad dräkt helt själv, men vi får väl se om den nya filmen kanske har en något mer trovärdig förklaring. Kanske är det en rymdvarelse som faller ned och landar på Peters moped och som sedan ger honom synthlugg, uppknäppt skjorta och får honom att jucka mot damer på gatan!? Eller den briljanta idén kanske redan är använd i en av världens sämsta filmer?
Hur som helst, jag måste säga att jag är positivt överraskad av både Garfield och den nya dräkten och hoppas att den nya filmen lärt sig av misstagen från Raimis trilogi mixat med att manusförfattare och regissör kollat en hel del på Brian Michael Bendis Ultimate Spider-Man. Filmen planeras komma i juli 2012.
[Batmania] Batman: The Dark Knight # 1
Det ska omedelbart erkännas att det är en mycket otacksam uppgift att vara den andra Batmantidningen att recenseras en vecka då Batman Incorporated # 2 avhandlats. På senare tid har jag börjat fundera en del över hur superhjälteseriernas utveckling alltmer har börjat likna musikens. Med jämna mellanrum dyker det upp någon som vill återvända till en tidigare epok. De plockar upp äldre instrument och inspelningsutrustning för att återskapa ljudbilden från de där låtarna som betydde så mycket. Jag kan inte uttala mig om vilken musiksmak David Finch har, men det här första numret känns som om det domineras av 90-talsriff.
Fortsätt läsa [Batmania] Batman: The Dark Knight # 1
[Batmania] Batman Incorporated # 2
Första numret av den här tidningen fick åtminstone två i Shazamredaktionen fullkomligt lyriska. Henrik Örnebring utlyste Batmania i samband med sin recension och jag var inte sen att följa efter med en egen text om tidningen. (Spoilers nedan!)
Nummer två slår sannerligen inte av på takten utan kastar oss tillbaks in i det inferno av tentakler och retrosnygga underhuggare med svärd som förra numret avslutades med. Men trots att Jiro Osamu (Mister Unknowns arvtagare) med benägen hjälp av Catwoman och Batman lyckas rädda flickvännen går allt åt skogen.