2010 års sista inlägg blir för mig ett hopp bakåt i tiden. Jag borde egentligen fokusera mer på de nya serier jag ännu inte hunnit med i år, men ibland så poppar det upp något annat som vägrar släppa taget. I det här fallet så är det X-crossovern Messiah Complex som pockar efter uppmärksamhet, så jag tänkte att det nog är lika bra att jag passar på att skriva om det medan inspirationen finns där.

”Buuu, gamla nyheter” sitter du kanske och brölar nu medan du förbereder något bitskt att skriva i kommentarsfältet, men i och med att vi faktiskt knappt skrivit något alls om Messiah Complex, en crossover som sedan 2007 har haft konsekvenser för i princip alla mutanttitlar, så tycker jag att det är fullt logiskt att vi blickar tillbaka ett par år och kikar på vad mutanternas messiaskomplex egentligen hade att bjuda på. Messiah Complex är den första delen i en event-trilogi, där den andra delen var (den kritiserade) Messiah War, och som avslutades nu i somras med (den rosade) avslutningen Second Coming. Volymen som jag recenserar här är en TPB spå 352 sidor som samlar X-Men Messiah Complex one-shot, Uncanny X-Men #492-494, X-Men #205-207, New X-Men #44-46 och X-Factor #25-27. En klassisk crossover som löpte genom alla X-titlar med andra ord, och det är skönt med den här typen av samlingsalbum som buntar ihop alla viktiga nummer och presenterar allt i rätt ordning.

Handling: Marvel-eventet House of M (som är klart läsvärt) avslutas med en händelse som kallas M-Day, där Scarlet Witch utplånar i stort sett alla X-gener på hela planeten, vilket leder till att mutanter nu är en utdöende ras. Messiah Complex inleds med att den första mutanten sedan M-Day föds, och en desperat jakt på barnet inleds. Vissa vill rädda barnet, andra vill döda det, och en del verkar vara lite mitt emellan. Med i jakten finner vi X-Men, X-Factor, New X-Men, Cable och ett nybildat X-Force som ställs mot Mr Sinister och hans Marauders, Magnetos forna Acolytes, fanatiska Purifiers, mutantätaren Predator X och cyborgerna Reavers. Det är med andra ord som upplagt för att någon ska bli skjuten i huvudet *hint hint*.

Det bra: Att ha fem stycken författare som jobbar ihop med ett event som löper genom deras respektive titlar skulle kunna vara något dåligt, men i Messiah Complex så funkar det utmärkt. Ed Brubaker, Mike Carey, Craig Kyle, Chris Yost och Peter David verkar alla ha samma vision och förståelse för grundhandlingen och lyckas samtidigt väva in sina karaktärer och specifika händelser som passar bra in i det stora hela. Jag personligen hade i stort sett ingen koll alls på vad som hänt hos X-Men, New X-Men och X-Factor innan jag började läsa Messiah Complex, men hade ändå inga som helst problem att hänga med vad de olika teamen pysslar med. Vidare angående storyn så har den en ton av desperation och stundande katastrof som får mig att tänka tillbaka på klassiska personliga favoriter som Mutant Massacre och Fall of The Mutants, vilket såklart är ett väldigt gott betyg. Som så ofta så är det inte lätt att vara mutant hos Marvel, och Messiah Complex lyckas verkligen lyfta fram den där känslan av utanförskap och kamp för överlevnad.

Jag gillar även hur alla team har sin egen identitet, med X-Men som målinriktade veteraner, New X-Men som tonårshetsiga rebeller, X-Factor som mer hemliga strateger, X-Force som search & destroy och flera individer med sin egen agenda. Alla X-team för sin egen kamp samtidigt som de är en viktig pusselbit i det stora hela. Det ger en känsla av en enad front mot ett gemensamt mål (även om det finns en hel del interna stridigheter) och gör även att det känns som att det händer något nytt hela tiden.

Messiah Complex är även rent visuellt en bra samling med många kända tecknarnamn ombord, och standarden är hög från början till slut. Trots det så finns det några saker som stör med det visuella, vilket leder oss till det mindre bra med samlingen:

Det mindre bra: Något jag räknar som ett minus är den radikala skillnad i stil och tonalitet som illustrationerna har genom Messiah Complex. I det stora hela är samlingen helt klart välproducerad, men inkonsekvensen i det visuella uttrycket stör mig. Marc Silvestri, Billy Tan och Scot Eaton har alla en stil som jag skulle vilja klassa som ”klassisk X-Men”. Det är detaljerat, relativt realistiskt och är tuschat och färglagt i en murrig stil som passar bra med storyns mörka stämning. Mixat med de tre finner vi Chris Bachalo och Humberto Ramos (som nyligen diskuterats en del här) som har en radikalt avvikande stil. De kör med en betydligt mer cartoony stil och mycket pastelliga färger som i sig inte är fel, men i den här kontexten så tycker jag inte riktigt att det passar in. I jämförelse med de första tre tecknarna så känns Bachalos och Ramos delar mindre seriösa, och handlingens allvar kommer inte riktigt fram. Ibland kan jag även tycka att Bachalo och Ramos kan kännas lite plottriga. Kort sagt, serien hade tjänat på ett mer enhetligt manér.

Utöver det visuella tycker jag inte att det finns särskilt mycket att klaga på. Kan tänka mig att det stora antalet karaktärer och de parallella handlingarna kan förvirra de som inte är insatta i X-teamen och deras fiender, men som gammalt X-fan så är det inga som helst problem att hänga med.

Slutsats: Messiah Complex är en spännande crossover och en mycket trevlig samling som jag skulle säga är oumbärlig för alla som känner att de vill ha koll på vad som format i stort sett alla muntanters tillvaro de senaste åren.

Trackback-adress