Stackars min Shazam-kollega Rikard som inte haft så många wow-upplevelser i år, för det har då jag sannerligen haft! Från klockrena album via högkvalitativa ongoings till intressanta återutgivningar måste jag säga att 2010 har varit ett bra serieår för mig. Inte minst har jag vidgat mina vyer genom att följa mina bloggkollegors rekommendationer lite mer, hade det t ex inte varit för Ferdinand hade jag helt missat helschyssta skräckminiserien Ghost Projekt från Oni.
Bästa enskilda nummer: Som alltid en svår kategori eftersom jag är en sån som gillar arcs mer än enskilda nummer. Men ibland smäller det till med enstaka nummer som verkligen berör. Jag fick t ex rysningar när jag läste Sweet Tooth #16, och de Frazer Irving-illustrerade numren av Batman & Robin i år (#13-15 och en liten bit av #17) var så snygga – och välskrivna – att man baxnade. Men utmärkelsen går ändå till Scalped #34, ett nummer jag läst om flera gånger sen det kom ut. Det innehåller kulmen på två viktiga storylines från senaste året: Dashs uppgörelse med Diesel och Lincoln Red Crows uppgörelse med sina gangsterallierade/rivaler Hmong (#34 är sista numret i arcen The Gnawing). I båda fallen är berättandet så hårdkokt att man kan knäcka nötter med det – naket, brutalt och särskilt i Dashs fall oerhört sorgligt. Just när du inte trodde att han kunde sjunka djupare…. Jason Aaron skriver verkligen skiten ur den här tidningen månad efter månad, men #34 sticker ändå ut som ett alldeles extra bra och gripande nummer.
Bästa ongoing: Här finns såklart flera av the usual suspects från förra året, glädjande nog finns det flera starka ongoings som håller stilen. Som sagt har vi Jason Aaron och R M Guéras Scalped, Jeff Lemires Sweet Tooth, samt Grant Morrisons och Cameron Stewart/Frazer Irvings Batman & Robin (plus såklart Batman: The Return of Bruce Wayne och Batman, Incorporated – fast den förstnämnda var ju en miniserie och den andra har i skrivande stund bara kommit ut med ett nummer, så ingendera kvalar in i ongoing-kategorin 2010). Två serier som bara har blivit bättre och bättre är Chew och Irredeemable – Chew har gått från en liten udda indie till att kännas både etablerad och oundgänglig under året som gått, och Mark Waid skriver verkligen Irredeemable med en omisskänslig vällust och lyckas fortfarande bjuda på överraskningar i stort sett i varje nummer. Man måste också framhålla Amazing Spider-Man, som även den under året gått från klarhet till klarhet – men den får sin rättmätiga belöning lite senare i denna årskrönika…
En serie som verkligen förtjänar att nämnas i det här sammanhanget är årets nykomling, Avengers Academy av Christos Gage och Mike McKone. Sällan har man sett en så tonsäker team book från Marvel, huvudpersonerna är alla nypåhittade figurer som omedelbart gavs bra backstory och starka personligheter, Gage skriver som en blandning av Dawsons Creek och X-men när den är som bäst, och McKones illustrationer är rena, raka och actionpackade. En mainstreamstänkare som utan vidare skåpar ut årets alla andra mer eller mindre trötta Avengers-titlar (Avengers, Avengers Prime, Secret Avengers, New Avengers, jag tittar på er).
Att kora en ”best in show” i det här startfältet är sannerligen ingen enkel uppgift, så jag låter tre titlar dela på prispallen: Scalped, Sweet Tooth och Avengers Academy – den sistnämnda mycket för att det är så kul att se en riktigt bra skriven mainstreamsuperhjälteserie för en gångs skull.
Bästa samling: ”Samling” är väl en lite missvisande kategori eftersom den antyder att bara samlingar av lösnummer kan komma ifråga. Jag tolkar dock detta begrepp vidare och använder det för att infatta serieromaner i stort, d v s även album med serier som aldrig kommit ut i lösnummer utan som bara existerar som ett längre album.
Och med det förbehållet är det egentligen bara ett album som kan komma ifråga: Darwyn Cookes Richard Stark’s Parker: The Outfit, som jag nyligen gav 5+ i betyg. Jag håller mig i mina årskrönikor helst till sånt som faktiskt kommit ut under året och det gör att Darwyn Cookes första album i Parker-sviten, Richard Stark’s Parker: The Hunter inte kvalar in (det kom ut 2009), även om den också är lysande. Den knivskarpa visuella säkerhet man bjuds på i dessa samlingar – och som sagt alldeles särskilt i The Outfit – är i en klass för sig, och när manuset i grunden hämtas från Donald E Westlake, hur kan det bli annat än en instant classic? Inte nog med att figuren Parker i sig är fascinerande, man kan också njuta av Cookes fantastiska förmåga att placera läsaren i Westlakers och Parkers 60-talslandskap – och såklart av hans oerhört drivna serieberättande, med små snillrika, lustfyllda grepp på i princip varje sida. Läs om du älskar serier.
Bästa serieförfattare: Här finns det som alltid också flera kandidater: Grant Morrison (dock inte så mycket för Joe the Barbarian som aldrig riktigt grep tag), Jason Aaron, Jeff Lemire… men jag väljer nog ändå David Lapham, extremt erfaren serieskapare som efter typ över 15 år i self-publishing/indie-världen äntligen nått vad som ändå får betraktas som nån slags mainstreamgenombrott. I år producerade han ett antal riktigt starka serier, jag tänker såklart på den David Lynch-influerade skrönan Sparta U.S.A., hans brutala Punisher One-Shot: Tiny Ugly World, hans gästspel i Ennis-skapade eländesfesten Crossed, Crossed: Family Values och sist men inte minst underhållningsvåldsorgien Deadpool MAX (tillsammans med Kyle Baker). Lapham förtjänar titeln årets serieförfattare för att han aldrig är rädd för att gå för långt, en talang han närt sedan Stray Bullets – få serieförfattare idag kan vara så brutala (på alla plan) som Lapham, och nu när han äntligen fått chansen att visa detta för en lite bredare publik är det bara att tacka och ta emot. Kolla till exempel in Deadpool MAX #3 om ni vill ha ett exempel – ett nummer närmast garanterat att uppröra folk i USA på alla håll och kanter.
Bästa illustratör: Här gör jag det lätt för mig. En översikt över årets illustratörshöjdpunkter vore såklart inte komplett utan att nämna Frazer Irvings chockerande bra Batman-bilder i Batman & Robin eller R M Guéras kontinuerligt högkvalitativa arbete i Scalped, men titeln går ändå till Darwyn Cooke. Varenda ruta i Richard Stark’s Parker: The Outfit är ett litet konstverk, och få personer har som Cooke definierat om begreppet ”splash page” – det han väljer att göra helsidesillustrationer av har mycket lite med mainstreamkonventioner att göra, men är alltid elegant, storymässigt motiverat och skarpt så man skär sig.
Årets återutgivningar: I år kom också ett par riktigt bra återutgivningar av material som tidigare varit väldigt svårt att få tag på. Brian Michael Bendis självbiografiska Hollywoodsatir Fortune & Glory har varit ur tryck länge men kom i somras ut i färglagd nyutgåva från Marvel/ICON – en helt essentiell och väldigt annorlunda Bendis, en av årets absoluta humorhöjdpunkter och en (välbehövlig) påminnelse om Bendis rötter i indiefåran. DC/Vertigo fortsatte också med att ge ut Peter Millgans klassiker Shade The Changing Man i TPB: i år kom tredje albumet Scream Time, som samlar #14-19 av hans Milligans ongoing från 1991.
Årets besvikelse: Visst har det funnits såna även under ett bra serieår. Den överlag låga kvaliteten hos alla nya Avengers-titlar har jag redan berört, och jag vill också nämna Mark Waids Incorruptible som en ständigt tilltagande besvikelse som år 2011 kommer åka från min pull list – lika oengagerande och tråkig som systertiteln Irredeemable är rapp och bra. Men det tristaste får nog ändå sägas vara alla Vertigo-nedläggningar: under 2010 har vi blivit av med Air, Greek Street, och Unknown Soldier – och det ryktas att The Unwritten snart kommer göra dem sällskap. Vertigo är fortfarande en plantskola för nya talanger, men nedläggningsbenägenheten är alldeles för hög.
Årets arc: Jag är svag för serial entertainment i största allmänhet (några TV-höjdare just nu: Sons of Anarchy, Rubicon, The Misfits) – en av de saker jag älskar allra mest med lösnummerserier är den där möjligheten att gå på djupet under lång tid, och att låta även kortare historier vävas in i ett större sammanhang. Sånt kan man inte göra i den bästa serieroman så på den punkten är vanliga hederliga fortsättningsserier både bättre och mer tillfredsställande. Därför tyckte jag det kunde vara på sin plats att också uppmärksamma en stark story arc från årets utgivning, d v s en serie sammanhängande nummer som utnyttjar denna fortsättningsseriens unika möjlighet. Och den utmärkelsen går, mästerliga The Gnawing till trots, till Grim Hunt i #634-637 av Amazing Spider-Man. Grim Hunt var en nattsvart och tragisk Spindel-saga av Joe Kelly (manus) och Michael Lark (teckningar), en tät och välskriven kulmen på den lååånga Spidey-intrigen The Gauntlet (som i sig avslutades med likaledes tragiska arcen Shed), där Kelly på ett mycket fint sätt plockar upp trådar från flera år tillbaka och väver ihop dem till en de mäktigaste Spindel-historierna på senare år – han lyckas t o m med konststycket att ärerädda Clone Saga!
Annat smått och gott: Brian Bendis återerövrade en del av sitt indiekredd med nystarten Scarlet, bland det mest intressanta han producerat under lång tid. Jonathan Hickman levererar med S.H.I.E.L.D. en av de mest uppfinningsrika Marvel-serierna jag sett på länge (men har den inte tappat fart lite grann?). Greg Ruckas miniserie Stumptown var en helskön pastisch på 80-talets TV-deckare, en av årets crime comic-höjdpunkter. Ed Brubaker drog igång sin helsköna pulpsuperhjälteserie Incognito igen, men efter bara ett nummer i år är det svårt att få med den på en best of 2010-lista…
Sammanfattningsvis ett bra serieår! Låt oss hoppas att 2011 blir minst lika bra eller bättre!
