I vår intervju med Jeff Lemire för ett tag sen fick vi veta att han var ett stort DC-fan och såg fram emot möjligheten att ta sig an några DC-figurer som författare. Den möjligheten har han nu fått med besked då han skriver backupserien The Atom för Adventure Comics och nu också även en ny ongoing med Superboy.

För er som inte hängt med i Stålis-kontinuiteten sen 1993 så är Superboy alltså en klon av uppbyggd av genetiskt material från Stålmannen och Lex Luthor, med ungefär samma krafter som Stålis själv och med tillhörande funderingar kring vad det innebär att vara både hjälte och människa. Han har antagit identiteten Conner Kent, Clark Kents kusin, och framlever sina dagar som de facto-adopterad på Ma Kents bondgård utanför Smallville. Ett corny upplägg som man efter en livstid förslösad på att konsumera superhjälteserier tycker är helt normalt med andra ord. Vad kan ett geni som Jeff Lemire göra med denna lite halvobskyra figur (han bar upp en egen tidning för tiotalet år sen men har sen dess fört en tillvaro som B-listesupport i diverse DC-titlar med tonårstematik)? Man hoppas på superhjältande och tonårsdrama a la TV-serien Smallville, fast bra.

Men det börjar tyvärr inte så bra. Lemire begår en berättarteknisk dödssynd när han redan i början låter DC:s meste deus ex machina Phantom Stranger med sedvanlig tillkämpad kryptiskhet förklara att nu stundar det stor fara för Smallville. Ett billigt knep, och ur det narrativa hålet kämpar sedan Superboy för att ta sig upp. Visst finns det intressanta idéer här (Conner Kents high school-love interest är Lori Luthor, Lexs brorsdotter), liksom blinkningar till original-Superboy, men inte tillräckligt för att det inledningsvis ska lyfta. Överraskande nog är också de två öppningsnumren relativt fria från karaktärsutveckling eller ens -fördjupning (överraskande eftersom detta är Lemires signum och styrka). Den superhjältetypiska problemlösningen i actionscenerna (Hur besegrar man Parasiten? Hur besegrar man en kraftförstärkt Poison Ivy?) känns även de lite långsökta. Just den här typen av plotting, med skurkproblem som måste lösas, som alltid var så oerhört svag i forna tiders superhjälteserier, har de senaste årtiondena utvecklats med influenser från film och TV och blivit allmänt sett tajtare (Grant Morrison är väl den odiskutable mästaren i genren), men Lemire verkar i det här avseendet i stort leva kvar i DC:s 70-tal. Fast det är fortfarande Lemire vi snackar om, och det innebär en viss minimikvalitet. Dialogen håller måttet, man blir lite smånyfiken på den övergripande handlingen, och numrens respektive skurkar Parasiten och Posion Ivy skildras på ett viss som blandar klassiskt med nytänkande på ett bra sätt.

Den stora behållningen med Superboy är annars Pier Gallos illustrationer, härligt grällt färglagda av Jamie Grant. Från inledningens filosoferande på toppen av en sädessilo till nummer tvås murgröne-action (komplett med de tyvärr obligatoriska cheesecake-shotsen av Poison Ivys gröna rumpa) så håller Gallo humöret uppe med en stil som är både slick och naivt oskyldig på en gång, m a o perfekt för en modern superhjälteserie med tonårstematik. Kuliga bildlösningar och rutkompositioner finns det också här och där, splashillustrationen när Parasiten attackerar i #1 och bombnedräkningen i slutet av #2 är några exempel.

Eftersom det är Lemire är såklart förväntningarna högt uppskruvade och jag måste säga att Superboy hittills är rätt underwhelming – men ändå tillräckligt intressant för att jag ska hänga med i åtminstone ett par nummer till.

Trackback-adress