Richard Stark’s Parker: The Outfit är den andra i raden av Darwyn Cookes mästerliga Donald E Westlake-adaptioner – jag skrev en detaljerad recension av den första, The Hunter, här. Där The Hunter tämligen noggrannt följde Westlakes förlaga har The Outfit ett mer komplext förhållande till orginaltexterna. Cooke (vars projekt ju består i att koncentrera 24 Parker-böcker till 4 seriealbum) har här vävt samman de två nästa böckerna i serien, The Man With The Getaway Face och The Outfit. Sidorna 20-42 (med vissa små omflyttningar) i The Outfit är Cookes nedkortade version av andra boken i serien, The Man With The Getaway Face, sidor som redan har publicerats separat av IDW som en lågkostnads-lockvara för de dyrare hårdpärmsversionerna (den tvådollarshistorien i läckert storformat på fint papper är dock mer än väl värd pengarna, se recension i länken ovan). I det här fallet har jag inget emot att bli såld samma material två gånger, dels för att a) två dollar för The Man With The Getaway Face i dagens seriesammanhang är ett underpris av episka proportioner, och b) allt Cooke gör i de här böckerna är så ögonbedövande bra att man gärna läser det igen och igen.

I min förra recension fokuserade jag på hur Cooke har löst övergången från bok- till filmmediet och nämnde nästan inte alls Cookes teckningsstil. De som är bekanta med hans tidigare skapelser, bl a New Frontier och Catwoman, känner igen hans starkt 60-talsinfluerade handlag, filtrerat genom den ansenliga känsla för rörelse Cooke uppövat under lång tid som animatör. Jag vill förtydliga att jag med “60-talsinfluerad” inte tänker främst på 60-talets superhjältar (superhjältar är ju den genre som Cooke tidigare mest verkat i) utan snarare på den illustratörstradition som kommer från reklamen, från skämtteckningar (Cooke har också ett förflutet som tecknare av enrutors skämtteckningar) och från publikationer som MAD. Cooke har en cartoonig snarare än superhjälteaktig stil, och han har också skämttecknarens förmåga att med bara några enkla streck och säker skuggning fånga kärnan i ett ansiktsuttryck eller ett helt händelseförlopp. Det finns en bedräglig enkelhet i Cookes stil som döljer hur oerhört mycket arbete som ligger bakom (mer detaljer om hur Cooke tänkte kring sin serieversion av The Hunter hittar du i denna utmärkta intervju)

Jag nämnde i den recensionen knappt heller Cookes uppfinningrikedom, hur han berättar historien med alla möjliga slags olika visuella grepp: en helbild på ett kodat brev med förklaringar i textplattor och pilar runt om, en karta som föreställer den karta skurkarna använder när de planerar en kupp, och så vidare och så vidare (alla exempel från The Hunter). I The Outfit tar Cooke detta ett steg längre och tänjer verkligen seriemediet till sitt yttersta, och det är också det som gör The Outfit inte bara till en klar fempoängare utan till en modern serieklassiker.

Det främsta exemplet på detta är förmodligen sidorna 81-109, där Cooke ger sin version av en sekvens i boken jag medger att jag undrade över hur han skulle lösa visuellt. Denna del av boken består av en serie väldigt raka beskrivningar av olika stötar/rån (alla med det gemensamt att de begås mot maffians verksamheter – andra kriminella kan inte ringa till polisen utan vidare om de blir rånade) där huvudpersonen Parker inte är (direkt) inblandad. Det låter kanske ganska tråkigt men i Westlakes händer blir det i boken en både nervpirrande och levande beskrivning av den undre värld som Parker rör sig i, helt omistlig för den övergripande känslan i boken. Men hur i allsin dar gör man detta visuellt intressant?

När jag läste sidorna skämdes jag nästan över att jag tvivlat på Cooke. Den första stöten skildrar Cooke i form av ett tidningsreportage (ur den fiktiva skandalblaskan The Lowdown, en nära släktning till L.A. Confidentials skvallermagasin Hush-Hush) där han helt sonika behåller Westlakes originaltext i form av en tidningsartikel. Själv bidrar han med kongenial grafisk design och en serie helsköna teckningar/’foton’. När han kommer till nästa stöt fortsätter han inledningsvis medietemat med en framsida från galopptidningen Turf, men fortsätter sedan att i klart MAD-influerad stil framställa den redan i orginalet deadpan-humoristiska beskrivningen av rånet mot en maffiaanställd travfixare i en serie skämtteckningar av strippseriekaraktär (förutom det faktum att Cooke föredrar långa rutor tvärs över sidan snarare än trerutors strippar, en vertikalisering av ett horisontellt medium). Skämtteckningsanslaget är ännu tydligare i nästa del, ett komplicerat lurendrejeri/rån av en pengakurir. I ett gytter av små och alltid garvframkallande rutor som för tankarna till Linus på Linjen snarare än traditionella crime comics berättar Cooke en komplex berättelse av en kupp som gott och väl hade kunnat bli föremål för en hel film/seriealbum i sig själv. Till sist skiftar Cooke tillbaka till något som ligger närmare hans ‘normala’ Parker-stil men den här gången påverkad av både reklamteckningar och nyhetsgrafik: i en serie väldigt schematiska och stiliserade bilder redogör han för en kupp mot en av maffians illegala lotteriverksamheter.

Man baxnar inför denna energi och inför den synbarliga lätthet med vilken Cooke skiftar mellan stilar och berättarformer. En del kanske avfärdar Cookes cartoon-grepp som en gimmick men jag menar att de är helt essentiella för konstruktionen av Westlakes skeva Parker-universum, en värld där djungelns lag och den starkes rätt är de enda konstanterna, men där mattan alltid kan dras bort under fötterna av slumpens obevekliga nycker. Westlakes kriminella skulle lika gärna kunna vara figurer från Looney Tunes, ständigt levandes med risken att få ett städ i huvudet eller se alla sina planer grusas av ett bananskal.

Sen går det ‘vanliga’ bildberättandet inte av för hackor heller. Anslaget från första boken, där perspektivet då och då skiftar till Parkers eget (serierutorna avbildar vad han själv ser) finns kvar, och använts konsekvent för att göra läsaren till medbrottsling. Vi blir delaktiga i avrättningen av förrädaren Skim Lasker (en av huvudrollsinnehavarna i insticket The Man With The Getaway Face), rånet mot en spelhåla, och så vidare. Läsaren erbjuds lite mer distans (eller ska jag kanske säga andningspaus?) i den långa slutsekvensen, en fenomenalt skildrad shootout hemma i gangsterbossens villa. Parker och hans partner Handy McKay smyger runt bland öppna spisar, balkonger och heltäckningsmattor i väntan på en chans att kunna överraska sina kontrahenter. Återigen föredrar Cooke de långa sidlängds-rutorna staplade på varandra, han använder täta perspektivbyten, skiftar obehindrat mellan synvinklar och mellan närbilder på ansikten och distanserade scenerier, vilket allt sammantaget skapar en närmast klaustrofobisk spänningskänsla. Sällan har väl någon så väl lyckats att föra över en bok till seriemediet, alla kategorier.

Ännu ett mästerverk från Cooke och Westlake. Jag längtar redan till 2012 när nästa Parker-seriealbum kommer ut. Köp och läs eller missa en av årets absoluta seriehöjdpunkter.

Trackback-adress