En av de saker jag konstaterar under förberedandet av den här texten, är att min kalenderbitarpersona av någon anledning tagit ett steg tillbaka under året. Historiskt sett har jag varit mycket nitisk och noggrant noterat alla serier och böcker, filmer och annat jag upplevt. I årets kalender finns betydande luckor, men å andra sidan är saker som lämnat så få intryck att man inte minns dem ett par månader senare knappast värda att ta upp. Så häng med och få en någotsånär kronologisk associationsflödesgenomgång av undertecknads serieår.
I ett av många anfall av övermod och skeva uppfattning om min förmåga att skriva snabbt och utnyttja dygnets alla timmar (alas, någon Buckaroo Banzai är jag inte ännu) så nämnde jag planerna på en storslagen text om tidningen Dodgem Logics första fem nummer. Ni får hålla till godo med att jag tar tillfället i akt att här återigen rekommendera den senaste satsningen från Northamptons egen seriemagiker. Att vi är många som saknat Alan Moores skruvade fantasi och besvärjande ord på seriehyllorna är en underdrift. Som redaktör för ett eget underjordiskt magasin går han lyckligtvis inte heller av för hackor. Tidningen kan på gott och ont liknas vid ett mycket välproducerat fanzine och valspråket ”Colliding ideas to see what happens”, lever man mer än väl upp till. Nya perspektiv skadar sällan men givetvis hade jag gärna sett fler artiklar av samma kaliber som Moores egna, tredje numrets text om magi är något av det bästa jag läst i år, och lite färre hippies som ger tips på hur man lever utan pengar och liknande. Men den eklektiska mixen av samhällsinformation, satir, matlagnings- och pysseltips, intervjuer och serier ger Dodgem Logic en speciell charm. Bara det faktum att den fått Moore att teckna igen efter ett uppehåll sedan tidigt 80-tal gör den omistlig.
Bland de skapare jag fått upp ögonen för under året står Ed Brubaker i en klass för sig. Jag köpte in hans svit om The Immortal Iron Fist till min arbetsplats Serieteket i våras och blev tillbörligt imponerad. A Criminal sätter en ny standard för de hårdkokta deckarserierna och hans version av Captain America har varit en kontinuerlig källa till glädje. Min absoluta favorit är dock Incognito som gjuter nytt liv i gamla pulpklichéer på ett sätt jag knappt trodde var möjligt. Skam sägandes väntar den nu pågående Incognito: Bad Influences ännu på en fullödig recension här hos Shazam, men den är något av det bästa som publiceras just nu. Ett annat ”fynd” är Jason Aaron och hans Scalped, som bekant en redaktionell favorit och jag kan inte annat än instämma i hyllningskören. Aarons återkommande kolumn Where The Hell Am I där han ocensurerat diskuterar olika aspekter av sitt arbete i seriebranschen är också mycket läsvärd. Fabian Göransson har jag gillat alltsedan jag först exponerades för hans väggtidning Cigarett för ett par år sedan. I våras släppte han sin version av August Strindbergs Inferno (recenseras av Rikard här). Vid sidan av Theos Ockulta Kuriositeter 2: De Förlorade Sidornas Bok (recension), den roligaste svenska boken som kom ut under första delen av året.
Varje år har sin beskärda del av slutpunkter och i bästa fall också början på nya ting. När jag fick höra att Kapten Stofil
skulle läggas ned i våras kändes det förstås väldigt tråkigt. I maj 2009 ordnade jag, Per G. Norström, Martin Kristensson, Anneli Molin, Kristiina Kolehmainen och många fler en mycket välbesökt och uppskattad tioårsjubileumsfest på Serieteket i Stockholm. Aldrig hade man då kunnat föreställa sig att det snart skulle vara över. Förutom att tidningen varit en unik röst i det svenska serieklimatet så var nedläggningen också en personlig motgång då jag inte kunde se några omedelbara publiceringsmöjligheter för mina allt smalare artiklar utan Kapten Stofil på marknaden. Att jag ett par veckor senare lyckades bli en del av Shazamteamet via Ferdinand Kjellin gav året en betydligt intressantare vändning. Tack till Ferdinand och resten av gänget! Rekryteringen ägde rum i samband med årets upplaga av spx (Small Press Expo) som jag varit med och arrangerat sedan 2002. Årets festival bevakades som bekant i realtid av några dedikerade Shazamare. Som arrangör får man alltid ett lite skevt perspektiv på festivalen, men jag var som helhet mycket nöjd med evenemanget trots det vulkanrelaterade bortfallet av en del intressanta namn från gästlistan. För närvarande är vi som jobbar med nästa års festival i full färd med att jaga finansiering, boka gäster och kringarrangemang. Skriv in första helgen i maj 2011 i almanackan för då smäller det!
I samma veva som spx kom en av de häftigaste serier jag läst i år: Hellboy in Mexico, or A Drunken Blur. Jag är långt ifrån den förste som önskat sig att den här serien fått sträcka ut sig över två nummer. Det hade tillåtit ett större utrymme för vänskapen mellan Hellboy och den yngste av de monsterbekämpande brottarbröderna vilket i sin tur gjort den känslomässiga slutklämmen mer effektiv. Men i sitt föreliggande skick är detta likväl en skön hyllning till Mexikos rikhaltiga skräckkultur och rankar in ett par brottarmasker över den andra oneshot radarparet Mignola och Richard Corben släppt i år. Nu när vi är inne på Mignola så vill jag också passa på att nämna hans egen nätsida, Art Of Mike Mignola. Snygg, sparsmakad och med en hel del schyssta saker man inte kan få tag på annorstädes är den ett måste för en vän av denne seriemästare. Nystarten för B.P.R.D., skriven även av John Arcudi och tecknad av Guy Davis, börjar vid det här laget (fyra nummer utgivna) få upp farten och är alltid en av tidningarna jag kastar mig över när den dykt upp i prenumerationsfacket. Baltimore: The Plague Ships (medskribent Christopher Golden med teckningar av Ben Stenbeck) är en av mina främsta höjdpunkter från i år och ett utmärkt balsam mot alla mesiga vampyrer som tycks dyka upp överallt nu för tiden. I detta sammanhang bör givetvis den utmärkta crossovern med Hellboy och djurdetektiverna i Beasts of Burden nämnas. Sacrifice kom runt Halloween och lyckades med Jill Thompsons fina akvareller och ett lyhört manus av Mignola och Evan Dorkin verkligen ta fasta på styrkorna i respektive serie. Oerhört charmig, otäck och fin.
Ingen tvingar dig att köpa båda! Jill Thompsons omslagsvariant.
Det kanske kommer som en chock att jag väljer att följa upp partiet om min främste serieidol med lite invändningar, men detta gäller mer branschen i stort än Mad Monster Mike. Jag tänker på den återigen ökade förekomsten av omslagsvarianter. Som om man inte har tagit några som helst lärdomar av 90-talets spekulationskrasch håller samtliga förlag på att vika sig dubbla med ibland upp till sex olika omslag till en och samma tidning. Och då menar jag inte nya upplagor utan alltså ett nummer som olika tecknare gör omslag till, man slänger iväg ett skissomslag här och ett svartvitt där. I ett ekonomiskt ansträngt klimat där till och med de som sover, äter och andas serier skär ned på inköpen och försäljningssiffrorna når nya bottennivåer även för Marvel och DC, känns det här som att lämna dörren öppen för röda siffror i boksluten. Inte kan inkomsterna från det fåtal som känner sig nödgade att köpa samtliga versioner av en tidning vara så pass stora att de kompenserar risken man tar med att trycka upplagor som inte rör sig? Jag hoppas ha fel men ser potentiella problem hopa sig om man fortsätter med denna affärspraktik.
En av årets höjdpunkter var utan tvekan Chris Wares utställning på Konstcentrum i Gävle, en tillställning som vi skrivit om ett par gånger tidigare, nu senast i min recension av Lint. Hoppas alla som var intresserade hade möjlighet att titta förbi. Det lär dröja innan så mycket Warematerial finns samlat mellan fyra väggar i Sverige igen.
Det var ett par år sedan sist men med start under sommaren kastade jag mig in i crossover/checklisteseriernas vansinne igen. Vad som föranledde detta var Grant Morrisons Batman: The Return of Bruce Wayne. Serien, vars uttalade mål var att ge en Batversion av alla de klassiska pulpgenrerna, löpte över tusentals år av DC-historia och kom mot slutet att vävas in i samtliga Battitlar och kulminerade i ett gäng mer eller mindre välmotiverade oneshots och annat. Nu väntar vi bara på tillhörande Action Figures så vi kan leka med Man of Bats, Pirat Bruce och hårdkokte detektiven Bruce Wayne. Skämt åsido så gav faktiskt serien en del riktigt starka läsupplevelser, piratäventyret i nummer tre sticker ut, men visst är känslan av geschäft aldrig långt borta i dessa sammanhang. Zombiesatsningen Blackest Night är ett tydligt exempel, men till skillnad från Marvelditot så fanns här en bitvis rätt intressant sf-historia i botten. För mig som läsare, och misstänker jag även för en del serieskapare, är de här massiva eventserierna mest ett tillfälle att få se obskyra figurer rocka loss sida vid sida med de mer namnkunniga hjältarna. Få författare gör detta så tydligt som tidigare nämnde Morrison och hans nya tidning Batman Incorporated utlöste en sannskyldig Batmania hos flera av Shazams medarbetare. Vi lär fortsätta att ha en stark Batnärvaro på bloggens sidor lång tid framöver.
Återutgivningstrenden har vuxit sig allt starkare under de senaste åren. Serier som man bara kunde drömma om att få läsa finns nu tillgängliga i allt från prisvärda telefonkatalogslika album till snygga och brutalt dyra inbundna utgåvor. Marvel och DC har öppnat arkiven med sina Essentials respektive Showcase-satsningar, Dark Horse ger ut allt från Harvey Comics och skräcktidningen Eeerie till äldre serier med Flash Gordon och allt däremellan. Fantagraphics gräver vidare bland konstigheter som Fletcher Hanks och udda skräck. Four Color Fear: Forgotten Horror Comics of the 1950s, av samme redaktör som tidigare har gett oss den fantastiska Supermen! The First Wave of Comic Book Heroes 1935 – 1941, var den senaste volymen jag tog mig an. Den lugubra samling av skräckserier som formligen exploderade över serietidningsställen under 50-talet visas upp helt utan omskrivningar och ursäkter. Man blickar bortom de mest kända serierna från EC Comics och plockar fram guldkorn från småförlag med tidningar som Strange Terrors och Black Cat Mystery på sitt samvete. Bland de många höjdarbidragen måste nämnas ”Corpses Coast to Coast” där organisationen United World Zombies tar över världen med sin arme av odöda, ”The Corpse That Came to Dinner”, vars slutvändning man faktiskt inte kunde se från en mils avstånd och kaktusskräckisen ”Green Terror”, som skulle kunna bli en naturlig uppföljare till Quentin Dupieuxs bisarra rulle Rubber om han bestämmer sig för att ge sig in på seriefilmatiseringar.
Annat jag är nöjd med från serieåret som gått är att jag fick till intervjun med Scott Allie, seriefilmatiseringen Scott Pilgrim vs The World, att Shazam fick priset för bästa bokblogg samt att jag efter en lång tid av förhalanden börjat göra seriepodcasten Hög av serier med Anton Bjurvald och Freddie Kaplan. Jag fortsätter hoppas på effektivare dygn samt mer pengar till serier under 2011.
