Den amerikanske serieskaparen Charles Burns har varit mig ett välbekant namn sedan 80-talet då jag fascinerades av historierna om brottardetektiven El Borbah i tidningen Pox. Andra sammanhang han dykt upp i genom åren är på skivkonvolut till Iggy Pop, den legendomsusade animationssatsningen Liquid Television från Mtv och den franska filmen Peurs du Noir. Numer kan man få en månatlig dos av Burns illustrationer via omslaget till utmärkta tidskriften The Believer. Mest känd är han givetvis för den tillbörligt mörka Black Hole, som med sin oerhörda detaljrikedom och skräckvinkling är en av de intressantaste skildringarna av att vara tonåring på 70-talet jag läst. X’ed Out började som en tematisk fortsättning på den boken men växte lyckligtvis under skapelseprocessen till något mycket större.
Man hinner inte längre än till omslaget innan seriens många Tintinreferenser pockar på ens uppmärksamhet. Att Burns varit kraftigt influerad av Hergé och tog sig an de klassiska albumen innan han kunde läsa, visste jag inte innan jag läste den här intervjun. Men den kunskapen gör att mycket faller på plats vad gäller hans val av bokdesign och återkommande motiv. I mångt och mycket är Burns stil ett perfekt destillat av hur det skulle se ut om klara linjen drömde mardrömmar. Det skulle verkligen vara intressant att höra vad en Tintinolog säger om det här (hör du mig Björn Wahlberg?).
I boken får vi, så vitt jag tolkar det i all fall, följa en namnlöse kille i övre tonåren som verkar hålla på med en självreglerad drogavvänjningskur. Vilket i praktiken innebär att han håller sig isolerad i sina föräldrars källare, kryssar över datum i kalendern, äter sina piller och drömmer sig bort. Med foton och inspelad musik drar han sig till minnes ett förhållande vi kan anta slutade illa. När han slumrar in hamnar han i en värld som har en hel del gemensamt med författaren William S. Burroughs litterära landskap Interzone, en sorts konglomerat av platser som Mexico City och Tanger där han hängde under sina droginfluerade år av exil. Korsväxlingarna mellan ögonblickbilder från punkårens kreativa destruktivitet, drömmarna och berättelsens nu fungerar mycket väl. Burns laddar varje bild med information som binder de olika tids- och verklighetslagren samman. Det här är första gången Burns gör en berättelse helt i färg och han använder den utökade skalan på många intressanta sätt. Man känner hela tiden att varje detalj och färgval är en del av en större betydelsebärande helhet som kommer att avtäckas längre fram. Även i sättet han presenterar historien har Burns låtit sig influeras av den franska/belgiska traditionen. X’ed Out är det första av tre planerade album på cirka 50 sidor. Jag hoppas verkligen att han inte låter oss hänga på klippkanten alltför länge innan han släpper nästa del som heter The Hive.
Som Rikard noterade är boken med i Selection Officielle inför festivalen i Angoulême. En i min mening välförtjänt nominering, då detta förhållandevis sent släppta album omedelbart gör det lite trängre i toppskiktet på min än så länge mentala lista över årets bästa serier.
Manus, Illustration, Färgläggning: Charles Burns
Förlag: Pantheon Books
Betyg: 4/5
Jag är inte lika övertygad som du om albumets storhet men jag känner att jag borde läsa om det. Jag känner inte att jag kan säga varken flipp eller flopp. Albumet är onekligen öppet för tolkningar och antagligen får man inget riktigt grepp förrän man kan läsa alla tre delarna i sträck.
Bra recension f.ö. Själv gav jag upp tankarna på att recensera den 😉
Tack Rikard! Ja, nog tål albumet att läsas om och nog tror jag att saker och ting blir tydligare när man har helheten framför sig. Jag gillar det som sagt, men visst kan jag förstå att det hela kan kännas aningen manierat om man inte kommer in i berättarstilen.
[…] X’ed Out (Pantheon) Det är väl aldrig fel att förbrylla ett Tintinfan i din närhet? Stick Charles Burnes senaste i deras tacksamma händer och saken är quornfilé! Recenseras här. […]