Nu är det dags för årskrönikorna för 2010 och jag är först ut. Jag gör liksom 2009 och delar upp mina tankar utifrån land alt. kontinent. Jag har utgått från de serier jag läst och inte bara de som getts ut i år. Först lite allmänna tankar kring serieläsandet innevarande år. När jag ser tillbaka på året så har wow-känslorna varit rätt få. Om det beror på att jag haft otur eller att det helt enkelt krävs mer och mer för att jag ska få wow-känslan vet jag inte men jag lutar åt det senare. Dessutom har jag känt att jag ofta stressat mig igenom en serie vilket antaligen är en kombination av jobbstress, småbarn, lite egentid och sömnbrist. Vissa serier är iofs inte bättre än att de går att stressa igenom men i en del kan man nog missa viktiga saker.

Jag börjar i dur med de två i särklass bästa serierna jag läst under året: Essex County av Jeff Lemire och My mommy is in America and she met Buffalo Bill av Emilé Bravo och Jean Reginaud. Essex County läste jag i början av året och kanske har den bidragit till att wow-känslorna varit så få. Henrik gav samlingen full pott och något annat betyg hade varit fel. Hela samlingen var suverän men andra berättelsen, Ghost Stories, om hockey och ensamhet stack ut och den berörde mig verkligen. Den närvarokänsla som Lemire förmedlade i Ghost Stories var något utöver det mesta. Alltigenom fantastisk och ett måste för alla. Därefter hade jag en svacka i läsandet där inga läsupplevelse var i närheten av Essex County men när jag läste My mommy… infann sig känslan igen genom Bravos och Reginauds skildring av den unge Jean som inte fått veta att hans mamma är död utan han tror att hon är ute och reser. En humoristisk och varm berättelse.

Mangavågen i västvärlden verkar ha peakat för några år sedan och mitt eget intresse för japanska serier fick sig en törn i år med mestadels mindre intressanta serier. De som var bra var å andra sidan riktigt bra. Avslutande delen av skräckmangan Uzumaki- Spiralerna av Junji Ito lyckades just med att skrämmas och Ozamu Tezukas tredje del av Phoenix: Yamamoto/Space var riktigt bra.

Vad gäller Svea Rike så har det inte varit så bra som jag hoppades. Året inleddes iofs bra med två av de serier jag såg framemot 2010, Mara från Ulthar av Karl Johnsson och Inferno av Fabian Göransson och båda levererade. I slutet av året slog Janne Lundström och Claes Reimerthi till med det bästa Fantomen-äventyret på många år, Skeppsgossen och Prinsessan. Malin Biller bjöd mig dock på en wow-upplevelse, hennes Om någon vrålar i skogen var precis så bra som jag hoppats och är en av de bästa svenska serier jag läst.

Vive la France! Eller nåt. I vanlig ordning blev det en del bra läsupplevelser från Europas stormakt vad det gäller serier. Gibrats Uppskovet var en positiv överraskning och Albumförlagets bästa utgåva hittills. Jaques Tardis It Was the War of the Trenches var upprörande och visade på ett effektivt sätt krigets vansinne. Lou! av Julian Neel är en alldeles underbar serie  som även en halvgubbe har stor behållning av och senaste delen, Busskyrkogården, var den bästa hittills.

Sist men inte minst Amerika där Robert Kirkman och Charlie Adlards The Walking Dead fortsatte att leverera även om senaste volymen var lite sämre än de tidigare. DMZ av Brian Wood och Riccardo Burchielli var en ny bekantskap som jag fastnade för direkt och den har bara växt efter den första volymen. Även Kevin Huizengas Ganges 3 höll hög klass men nyhetens behag fanns inte riktigt kvar. Jänkarna bjöd trevligt nog på en rad synnerligen trevliga bekantskaper. Jim Rugg och Brian Marucas blaxploitationhyllning Afrodisiac var kul och skruvad. Brett Lewis och John Paul Leon fångade som det kändes Ryssland ypperligt i Winter Men. Stuff of Legend om leksakerna som ger sig in i The Dark för att söka efter en pojke som The Boogeyman kidnappat av Mike Raicht, Brian Smith och Charles Paul Wilson III  är den bästa amerikanska serie jag läst i år.

Besvikelserna i år var framförallt andra delen av Metabaronerna som är en av de sämsta och framförallt den mest osmakliga serie jag läst. Även not simple av Natsume Ono och Kinderbook av Kan Takahama var riktiga besvikelser och gjorde mig tillfälligt väldigt negg till manga.

Jag vet inte riktigt vad jag ser fram emot mest under 2011. Det finns inget som jag hoppar jämfota över. På rak arm är det främst Kolik förlags satsning på Utopi som känns superintressant och jag är väldigt nyfiken på Elin Fahlstedts Umbra. Framförallt siktar jag på att inte stressa mig igenom serier som i år. Oj, jag höll på att glömma den serie som jag ser fram emot mest av alla nästa år och som jag tror blir ett mästerverk. Jag menar givetvis Mats Källblads Lång väg tillbaka som ges ut av Optimal nästa år. Sveriges i särklass bästa serieskapares nya alster är efterlängtat.

Trackback-adress