Varning: följande recension innehåller spoilers!

Här kommer den: den feta arc-finalen på kritikerrosade och tillika Shazam-favoriten Batman & Robin. Morrison har lite blandat track record när det gäller att komma till avslut (nån mer än jag som minns de ändlösa, icke-spännande dimensionshopparscenerna mot slutet av vol 1 av Invisibles?) men här hamrar han verkligen hem payoff efter payoff – en mycket läsvärd kulmen på resan som började för snart två år sen.

Denna final är inte minst en fest för ögat. Även om jag nog hellre hade sett hela numret tecknat av Frazer Irving (som ju tecknade den sista arcen, ”Batman and Robin Must Die!”) så funkar de andra illustratörerna och t o m själva blandningen av visuella stilar bra. Den inledande sekvensen knyter an till Peter Milligans klassiska Batman-arc Dark Knight, Dark City (en av Morrisons stora inspirationskällor för hans senare Batman-historier) och Cameron Stewart fungerar hemskt bra som ersättare för Kieron Dwyer som ju tecknade originalet. Stewart lyckas med troget bildrefererande och fördjupar dessutom Dwyers ursprungliga bildval med några groteskt och härligt spöklika bilder i numrets inledande sidor. Sen skiftar historien till den slutgiltiga (?) uppgörelsen mellan Batman och Doctor Hurt (vars sanna identitet också avslöjas i detta nummer) med en härlig slagsmålssekvens som närmast för tankarna till Batman-teveserien eller i alla fall 50-60-tals-Batman med sina horder av mer eller mindre väl tematiserade skurkar. Det låter kanske som en frånstötande blandning men mixen av isande psykologisk skräck och fjäderlätt action med post-ironiska humoranslag flödar både fritt och njutbart från Morrisons manuspenna.

Sen får Frazer Irving äran att ta sig an både Professor Pyg (som tidigare nämnts kanske en av de mest äckelframkallande av alla Morrisons nya Batman-skurkar) och Jokern vs Doctor Hurt-fajten, ett uppdrag han klarar av galant. Professor Pygs attack mot Gotham sätter verkligen en ny standard för psykopati (vilket i Morrison-och-Batman-sammanhang inte vill säga lite), Doctor Hurts dödsfälla för betjänten Alfred med tillhörande valsituation passar perfekt med skurkens litterära rötter i melodramat, och så kontrapunkteras det hela med en snabb comic relief-scen med Captain Gordon i klänning (fråga inte). Att läsa Batman & Robin har hela tiden varit som att åka berg-och-dal-bana, och denna slutkläm är verkligen inget undantag. Fajten mellan Jokern och Doctor Hurt tar bara upp två sidor men är i sin koncentration klockren och fångar i knivskarpt fokus skillnaden mellan dessa två episka Batman-skurkar, den ena med anor tillbaka till Kane/Finger-tiden och den andra helt sprungen ur Morrisons feberfantasier. Good stuff!

Numrets många referenser fram och tillbaka i Batman-mytologin, och inte minst till Morrisons egen längre Batman-saga, gör att numret kräver både en och två omläsningar men det tycker inte jag är något negativt – det visar snarare att Morrison som få andra klarar av att bygga upp en verklig narrativ och post-postmodern komplexitet även i något så mainstream som en Batman-serie.

Lösnummerserier med trikåkillar har sällan varit bättre på senare år än Batman & Robin – vi hoppas såklart att Morrison tar med sig allt det gottiga han byggt upp till Batman, Incorporated när han nu i och med #16 lämnar Batman & Robin (britten Paul Cornell tar över i #17).

Trackback-adress