Ett nytt år är på ingång och med det fläskiga förändringar av Batman-universat: Grant Morrisons långa Batman-saga som han hållit på med av och till under ett antal år är nu på väg in i ett nytt kapitel. Under rubriken Batmania kommer vi skärskåda några av de senaste nyckelnumren i övergången mellan gammalt och nytt.

Anders har tidigare förtjänstfullt recenserat Batman: The Return of Bruce Wayne, en sexdelars miniserie med grundkonceptet korpat från Captain America: Reborn. Vi får följa en minnesförlustdrabbad Bruce Wayne på ofrivillig tidsresa och byte mellan olika Batman-inkarnationer (stenåldersversion, cowboyversion, pulpversion etc). I sista numret har vi kommit fram till ”nutiden”, men det vore inte Grant Morrison om vi inte också bjöds på lite glimtar från framtiden, ju mer psykedeliskt desto bättre. Tidsrese-element är något Morrison alltid fascinerats av och i Batman: The Return of Bruce Wayne har vi verkligen fått vårt lystmäte. Senast Morrison tacklade detta tema med friskt humör var väl i den några år gamla crossoversatsningen DC One Million, och idéerna därifrån känns igen även i denna Batman-final.

Trist nog är nämligen det bestående intrycket av Batman: The Return of Bruce Wayne att Morrison – återigen, måste man tyvärr säga – kannibaliserar sin baknummerkatalog, för det är nästan ingenting här man inte sett förut (oj, redan två dubbelnegationer och jag är knappt över 200 ord). Spejsad framtidsmiljö vid tidens ände, check. Ultimat dödsmördarvapen från bortom tid och rum, check. Batman överlistar hela Justice League och ärkeskurken på en gång, check. Intet nytt under solen, ett intryck som också förstärks av helt konventionella illustratörsteamet Garbett/Pérez/Sicat/Wong – det är fyrkantiga hakor och identiska superhjältenunor så långt ögat når, vad hade man inte givit för att se denna final illustreras av säg Frank Quitley eller Yanick Paquette istället. Just de spejsade SF-inslagen, som alltid en av styrkorna hos Morrison (och här kan man definitivt leva med lite upprepningar), hade verkligen vunnit på en eller flera illustratörer som vågat ta ut svängarna lite mer. Som det nu är känns Morrisons innovativa bildmanus och rutkompositioner (för det känns verkligen som det är Morrison som ligger bakom det bra på den visuella sidan, snarare än illustratörerna själva) märkligt statiska, en grav brist om det är flödande, Moebiusmässiga tidsreseknasigheter som ska skildras i bild.

Men det finns definitivt förlåtande drag. Punchlinen för hela äventyret är nämligen vare sig ”avslöjandet” av skurken eller hur Batmans infernaliskt listiga plan fullbordas i slutet, utan istället en känslomässig, rentav finstämd (!) meditation över vad det egentligen är som är viktigt med Batman-myten (”The First Truth of Batman” som en viss New God uttrycker det). Här gör Morrison ett både skarpsinnigt och emotionellt motiverat avsteg från den klassiska bilden av Batman som den arketypiske ensamme hämnaren, skiftar perspektivet lite, och fyller hjältegjutformen med lite nytt material. På det sättet blir Batman: The Return of Bruce Wayne #6 ändå en värdig final för det långa händelseförlopp Morrison låter få sin kulmen och förnyelse här. Avstampet inför nya core-titeln Batman, Incorporated känns klockrent och karaktären Bruce Wayne har faktiskt, till skillnad från de flesta andra superhjältefigurer, fått genomgå en genuin karaktärsutveckling under sina prövningar under miniseriens gång. Just karaktärsutvecklingen kanske är det mest intressanta, till och med subversiva, inslaget i ett sistanummer som annars som sagt mest karaktäriseras av återanvändning á la Morrison.

Trackback-adress