Inte helt oväntat har många amerikanska serieskapare i indiesvängen ett passionerat förhållande till superhjälteserier. Marvel har i antologin Strange Tales gett några ur den skaran helt fria händer att ge sin egen tolkning av förlagets figurer. I vanlig ordning har titeln Strange Tales funnits i en mängd olika inkarnationer sedan 50-talet då den gav utrymme åt Marvelmonster av olika slag. Den här tidningen kommer ut under MAX-baneret och är följaktligen en liten aning våldsammare och mer profan, vilket i dagens serieklimat ärligt talat inte säger särskilt mycket. Volym ett finns samlad i en tpb där bland andra Jason och Stan Sakai är med.
Som brukligt är i antologisammanhang är det ömsom bourbon ömsom vatten, och jag kommer givetvis att fokusera på de starkare bidragen. Rafael Grampá ligger bakom såväl omslag som första numrets roligaste serie. Tänk er Darren Aronofskys The Wrestler med Wolverine och andra helande mutanter i rollerna. En minst sagt vriden kärlekshistoria ger den korta berättelsen en tillfredställande avrundning. En annan höjdpunkt är Shannon ”Papa Wheelie” Wheelers snyggt rastrerade version av Red Skull som miljökämpe. Ständige Shazamfavoriten Jeff Lemire ger en bisarr och mycket kanadensisk vinkling på sin version av Man-Thing.
I det ännu starkare nummer två är Beto Hernandez beachparty med massor av snygga Marveltjejer som Enchantress,
Invisible Woman och Namorita huvudnumret. Det är säkert inte utan anledning som de starkaste tecknarna fått omslagen. Jag kan tänka mig att en del ”true believers” baxnar vid blotta tanken på att se sina favorithjältar krattigt tecknade av någon de inte känner igen. Att placera ett streckgubbsporträtt av Spider-Man på omslaget hade nog varit lika med kommersiellt självmord.
När Jeffrey Brown, som faktiskt gjorde en serie där Wolverine slåss mot zombier ett par år innan Marvel Zombies blev en jättehit, var gäst på svenska spx förra året frågade jag om han hade planer på att försöka teckna superhjältar för något av de stora förlagen. Han replikerade att han hoppades höra från Marvel. Det är därför extra roligt att se hans relationsfokuserade X-Menhistoria. Avslutningsvis måste jag nämna Tony Millionaires extremt skruvade version av The Mighty Thor. Han har förlagt sin hammare och blivit strömmingsförsäljare på ett nöjesfält. Ja, vad skulle du göra om du tappade Mjölnir? Enbart Millionaires version av åskgudens patenterade corny språkbruk är värt biljettpriset.
Om det här verkligen får fler läsare att trotsa de vattentäta skott som ofta finns mellan mainstream- och indiekretsarna är säkert svårt att mäta. Nu har jag som sagt fokuserat på de bidrag jag gillar och hade de tagit upp mer av antologierna hade betyget förstås blivit högre. Ju mindre sagt om de sämre, desto bättre. Men att satsningen ger en del riktigt roliga resultat är bortom alla tvivel.
Manus och Illustration: Diverse
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Finns ju en gammal tradition att låta åtminstone skämttecknare att ta sig an Marvels figurer, parodisegmentet ”What the…?” har väl funnits ett tag (drar mig bl a till minnes Fred Hembecks version av Spindelmannen, tror den publicerades i Sverige i nåt sammanhang). I modern tid var det väl DC som började med kritikerrosade samlingen Bizarro Comics (som följdes av en inte riktigt lika kritikerrosad More Bizarro Comics) där bl a namn som Evan Dorkin och även Tony Millionaire dök upp (den senare med en spejsad Batman-version). Strange Tales volymerna är ju i princip kopior av Bizarro Comics-konceptet.
Håller med om att Grampa och Millionaire har varit de stora behållningarna så långt, samt också den inledande fortsättningsserie om Uatu the Watcher och hans kusin från landet (minns inte upphovsman/kvinna f n).
De här får jag definitivt ta mig en titt på. Jag har under de senaste månaderna längtat efter någon slags parodisk tolkning av Marvelkaraktärerna, så det här verkar ju som gjort för mig! Tack för en bra recension!