Marvels nya succétitel, teen angst-festen Avengers Academy tuffar på ordentligt (jag recenserade #1 här). Allteftersom vi kommer akademirekryterna närmare inpå livet (#4 berättas ur Mettles synvinkel, #5 ur Strikers) blir historien mer och mer engagerande; Christos Gage lyckas verkligen med konststycket att göra alla figurerna i en myllrande team book engagerande – även om de här första numren som sig bör fokuserar på ”eleverna” får vi också bit för bit veta mer om ”lärarna”, något som både fördjupar serien och väcker nyfikenhet för framtiden. Gage, med sin vana från TV-världen, bygger bra såväl arcs som episodes; idén att introducera teamet genom att berätta ett nummer i taget utifrån medlemmarnas olika synvinklar är inte ny men den är solitt genomförd, och på modernt TV-maner strösslar Gage med små och stora hints om vad som komma skall. Stor hint: Norman Osborn kommer göra comeback, så mycket som Gage uppenbarligen njuter av att framställa honom som en ärkemanipulativ slemboll i #4 känns det självklart att mannen med Marvels konstigaste frisyr kommer inta en huvud-skurkroll framöver i Avengers Academy.

Mike McKone tar en paus från illustratörsjobbet i och med #5 där Jorge Molina (penna) och Andrew Hennessy (tusch) tar över – som jag nämnt tidigare har McKones rakt-på-sak nyklassiska illustrationer varit en stor del av behållningen med serien, men ni behöver inte oroa er: Molina och Hennessy förvaltar upplägget väl både i action- och dialogscener. Ett litet exempel på deras stabila stil: Steve Rogers spöar upp akademikidsen på s 3-4, följt av en dialogscen där perspektivbytena skapar ett väldigt snyggt och dynamiskt flöde, och som avslutas med ett schysst character moment: Striker gör ett ”loser”-tecken bakom-ryggen-fast-ändå-inte på Steve. Och glömde jag att säga att McKones arbete i #4 är toppklass som vanligt?

Figurerna Mettle och Striker lägger ytterligare ett lager till relationsdramerna i Avengers Academy. Mettle, den tillbakalutade surfargrabben som förvandlats till ett monster intar snabbt en plats bredvid The Thing, Rogue och andra Marvelhjältar som ser sina krafter mer som en förbannelse än en välsignelse. Striker, rikemanssonen med Casanovakomplexet, kommer såklart på kant med de flesta av gruppens kvinnliga medlemmar (eller…? Anar vi en romans i framtiden…?). Det här är Dawson’s Creek fast med superkrafter, och jag menar det på ett bra sätt. Om ni som jag är vänner av karaktärsdriven, lite gammaldags superhjälteaction, ge Avengers Academy en chans!

Trackback-adress