Bakom den något oinspirerande titeln ovan döljer sig inte nån klassikervolym av Lee/Kirby utan en betydligt mer sentida version av The World’s Greatest Comic Magazine (som den ju kallas). Från och med FF #570 tog stjärnskottet Jonathan Hickman (The Nightly News, Pax Romana, S.H.I.E.L.D) över som författare och denna trade samlar alltså de inledande numren av ’Hickman-eran’, #570-574.

Ni som kan er Hickman vet att han gillar att tänka stort, och det är en attityd som passar Marvel’s First Family: är det Fantastiska Fyran ska det vara kosmiska hot och dimensions- och tidsresande, ju mer desto bättre. Och det klarar Hickman av galant. I fokus för hans första arc (#570-572) står FF:s ledare Reed Richards och dennes sökande efter den stora lösningen på problemet som gäckat honom hela hans liv: ”How do I solve everything?” Bombastiskt så det förslår.

I jakten på ett svar på den frågan konfronteras Reed inte bara med multipla versioner av sig själv utan också en kasse invasionshungriga Celestials och Infinity Gauntlets så det räcker för att fylla en hel handskaffär (eller tre, åtminstone). Fullt ös m a o. Samtidigt håller sig Hickman stenhårt till det som gjorde Lee & Kirbys skapelse till en sån omedelbar succé: Fantastiska Fyran är inte bara en supergrupp, de är en familj också. Reeds dimensionshoppande varvas med familjeliv hemma i Baxter Building och framförallt en serie riktigt charmiga dialoger med frugan Invisible Woman. Det stora och det lilla blir en effektfull kontrast och den kontrasten är navet som hela historien cirklar runt – snyggt genomfört av Hickman. God hjälp har han av härligt rena och mjukt tuschade illustrationer av Dale Eagelsham, som satsar på en väldigt ’klassisk’ superhjältelook, ett annat grepp som passar FF bra – trots att Eaglesham har en egen stil känns det ändå som han följer linjen från John Romita, Sr, John Buscema, Rich Buckler, George Pérez och inte minst John Byrne, och det är bara positivt. Det här är ren mainstream (Hickman verkar spara sitt Marvel-exprimenterande till sin egenpåhittade S.H.I.E.L.D.), men bra mainstream – i stil och tonläge påminner det här rätt mycket om Amazing Spider-Man, ett slags back-to-basics-superhjälteberättandet men filtrerat genom en mer modern berättarteknik.

Andra arcen är inte riktigt lika hundraprocentig. Det beror mycket på att Hickman här väljer att bygga vidare på koncept som introducerades till FF av hans föregångare Mark Millar – Reed Richards exflickvän Alyssa och dennas alternativdimension nu-world – idéer som jag redan då tyckte kändes både andefattiga och konstruerade. Hickman gör vad han kan men själva huvudhistorien känns aldrig särskilt angelägen. Det som istället lyfter andra halvan av albumet är (återigen) Hickmans känsla för familjeaspekten av serien. Här är det barnen Richards, Franklin och hans syster Valerie, som står i centrum, och Hickman lyckas skildra även dem både trovärdigt och superhjältemässigt roligt (sekvensen med Spindelmannen som gäst på Franklins födelsedagskalas är på-pricken-dråplig). Lägg till det en liten tidsreseknorr och välplacerade föraningar om en episk framtid för Hickmans FF-historier (”All hope lies with Doom” är en rätt bra tag line). Denna arcs illustratör Neil Edwards sluter Millar-cirkeln då han mest påminner om en lågbudgetversion av duon Bryan Hitch/Paul Neary (som ju illustrerade Millars FF-run), relativt hafsiga fotokalkeringar och fruset statiska ansikten (fast Edwards är bra på att rita FF-mässig högteknologi så det är i alla fall ett litet plus).

Trots skönhetsfelen är det här ett välkommet return to form för en serie som verkligen förtjänar att inta en tätplats i Marvels utgivning; efter att under några år ha behandlat FF tämligen styvmoderligt (ja, jag tycker att Straczyniskis nummer var rätt kassa) är det välkommet att Marvel nu låter en A-listeförfattare styra FF-skutan. Vem vet? Fortsätter det i den här takten kanske det kan bli fog för hyperbolen The World’s Greatest Comic Magazine framöver. Jag hänger kvar ett tag till.

Trackback-adress