En skottskadad hjälte...

I likhet med många andra blev jag i unga år fullständigt golvad av Neal Adams samarbeten med Dennis O’Neil. Henrik skrev för en tid sedan en recension av duons epokgörande Green Lantern/Green Arrow-historier som du kan läsa här. Jag minns än idag precis hur chockad jag blev av Gigant # 6 1980, där en Kristuslik miljökämpe får de gröna hjältarna att gå i såväl ideologisk som fysisk clinch i historien ”… och han ska frälsa världen…”. Huvudet snurrade ett par varv när jag fortsatte läsa de andra serierna i samma nummer som kändes avgjort tama i jämförelse. Av förklarliga skäl är det länge sedan jag vågade mer än bläddra igenom serien. Den ger till och med en del svenska alster från de senaste åren viss konkurrens vad gäller uppenbart plakatviftande trots att stilnivån givetvis inte går att jämföra.

När O’Neil och Adams tog sig an Batman under samma period (1969) var det uttalade målet att vrida klockan tillbaka för figuren, som särskilt under 60-talet mest ägnat sig åt pajaskonster. Resultatet står sig med vissa marginalnoteringar än idag och bland höjdpunkterna märks bidrag till persongalleriet som Ra’s al Ghul och Man-Bat. Därför blev jag givetvis mycket exalterad när jag hörde att Adams skulle återvända till Batman med två sexnummers miniserier betitlade Batman: Odyssey. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig vad som komma skulle. OBS! Spoilers efter länken!

... mulet med inslag av kulregn.

När Grant Morrison runt 2006 var i färd med att påbörja sin räcka av hyllade Batmanserier berättade han i en intervju att han ville återetablera Bruce Wayne som den ”hairy chested love god” han var när Adams tecknade honom på 70-talet. Nu vet jag inte om Adams hört talas om detta, men i vilket fall som helst hinner man inte längre än till sida ett innan han verkligen visar var skåpet ska stå vad gäller vår hjälte och hans håriga bringa. Det är sedan vad som inledningsvis möter läsaren även i de två följande numren. Det repetitiva inslaget återfinns även på framsidan till nummer ett och två där vår hjälte befinner sig mitt i ett regn av kulor. I nummer två använder Adams exakt samma sida (så när som på lite blodsstänk på Batdräkten) två gånger. Har karlen slöat till på senare år eller vad är det fråga om?

Såvitt jag kan utröna är de likartade öppningsbilderna ett sätt att dra in läsaren med den ymnigt behårade Wayne som ciceron och ledsagare genom olika epoker och stilar av Batberättande. Manuset som sådant är dock så märkligt, habilt och fullt av främmandegörande effekter att jag mycket snart vet varken ut eller in. Till en bild av Wayne i färd med att byta om får vi den helt överflödiga textrutan ”I changed quickly into my costume,” och detta klassiska misstag får vi se mer av. Dialogen är styltig intill parodins gräns, eller vad sägs om följande heta replikväxling i nummer fyra mellan en uppretad Batman och polischef Gordon:

–         Batman. Batman, enough!
–         Enough? It can never be enough… How can you say that? He Killed a child!
–         You can’t do this. You’ll kill him… in front of… you’ll kill him!
–         Killing him? Killing is too good for him and you know it… He needs killing!

Med sin fixering vid skottskador och skjutvapnens fara och fascination känns det här i mångt och mycket som en partsinlaga mot National Rifle Association tunt förklädd som en Batmanhistoria. Adams har försett Batmans dräkt med bisarra tillbehör som ett system för att simulera skottskador och ett genomskinligt, skottsäkert visir som skyddar Batman utifall att någon försöker skjuta honom i ansiktet på nära håll. Det sistnämnda för tankarna till Star Trek-avsnittet ”Operation: Annihilate!” där åskådaren luras att Spock förlorat synen av ett starkt ljussken tills det i sista scenen avslöjas att folket från Vulcan har ett extra ögonlock som skyddar mot dylikt!

Snygg återkoppling till tiden då omslagen visade saker som aldrig dök upp i själva serien.

Fanfavoriter som Man-Bat, Thalia, Deadman och Aquaman (i en hiskelig pudelrockarfrisyr) dyker upp i serien, men sammanhanget gör att det känns mer som en ond dröm eller en film av Ed Wood än kära återseenden. Adams polerade bilder skapade sensation när han gav sig in i seriebranschen på 60-talet, och visst har han alltjämt tecknandets gåva. Men i dessa dagar när hans fotorealistiska stil är en av många som bildat skola räcker de inte till för att lyfta det här förvirrande hopkoket. Kanske har jag de senaste åren blivit så bortskämd av Morrisons mästerligt intrikata och fascinerande version av Batman att jag lyckats glömma bort de många mediokra sammanhang hjälten trots allt dykt upp i genom åren. Det känns inte roligt att såga en gammal favorit, men jag är uppriktigt förvånad över att det här slunkit förbi redaktörerna på DC. Är det något jag missat eller kan serien verkligen vara så här dålig? I kommentarerna till min prenumerationslista står det att jag principfast ämnar hänga med till slutet. Just nu känns det dock som om mycket ska hända för att jag ska plocka upp även miniserie nummer två.

Manus & illustration: Neal Adams
Förlag: DC
Betyg: 1/5

Trackback-adress