Det är inte att man undrar lite varför Marvel kände sig tvungna att re-launcha X-Force efter 28 nummer med den nya titeln Uncanny X-Force istället för att fortsätta med den vanliga numreringen. Blir den här sortens grejer vanligare och vanligare nuförtiden eller inbillar jag mig bara…?

Hur som helst, i det är här fallet så tycker jag att det till viss del kan vara motiverat med en nystart av titeln. Den tidigare författarduon Craig Kyle och Christopher Yoast samt illustratören Michael Choi har i och med Uncanny X-Force #1 ersätts med två Shazam-favoriter, författaren Rick Remender och illustratören Jerome Opena. Dessutom är X-Force line up till stora delar ny. Kvar från det gamla teamet är Wolverine och Archangel och de nya tillskotten utgörs av Psylocke, Fantomex och Deadpool.

Handlingen: X-Force är tillbaka i gammal god black ops-form och denna gång så känner inte ens Cyclops till teamets exitens utan det är Archangel, tillsammans med Wolverine som basar över det nya teamet. Storyn tar sin början med Deadpool som skickat ut på uppdrag av Archangel. Exakt vad Deadpools uppdrag går ut på får vi inte inte reda på direkt men under handlingens gång får vi reda på att det tycks ha viss anknytning till X-Mens välkände bad guy En Sabah Nur, mer känd som Apocalypse. Deadpool kallar in resten av X-Force efter att ha upptäckt något, exakt vad avslöjas inte förrän på numret sista sida i en lyckad cliffhanger.

Vad är bra: UncannyX-Force #1 är ett helgjutet första nummer, mycket tack vare Remenders manus och Opena illustrationer. Att duon jobbar bra tillsammans märkte man redan i under deras run på Punisher och Remender och Opena fortsätter här i samma goda stil. En annan bra sak är hur bra Remender lyckas fånga karaktärerna och de oss en inblick i deras motivationer till att vara med i X-Force. Dessutom tycker jag mixen av karaktärer i teamet känns riktigt bra. Särskilt Fantomex som tar hand om numrets huvudfiende genom att få denne att tro att han är kär i Psylocke. Med explosivt resultat ska jag kanske tillägga.

Openas stil passa X-Force riktigt bra med sin lite smutsiga stil. Jag tycker den passar bättre än Clayton Crains stil, som visserligen var snygg men som kunde kännas lite väl statiskt och tråkigt i längden. Openas stil är allt annat än statiskt och långtråkig.

Vad är inte bra: Det finns egentligen bara en sak som man kan ifrågasätta med Uncanny X-Force #1 och det är färgläggaren Dave Whites arbete. Egentligen är det ingen stor grej eftersom White oftast gör ett bra jobb, men i vissa sekvenser så kan man ifrågasätta hans färgval något, särskilt i actionsekvenserna. Men det är inte så påtagligt så att stör utan mer något som man bara lite vagt noterar i bakhuvudet. Annars så är Uncanny X-Force #1 ett helgjutet och bra första nummer.

Trackback-adress