Christian Schremser är 35 år och har varit seriefantast så länge han kan minnas. Som ni kanske gissat så har superhjälteserier i allmänhet och Hulk i
synnerhet en alldeles speciell plats i hans hjärta men han gillar även serier som Lone Wolf and Cub, Peter Bagges Hate och Brubakers Criminal. Samlar förutom serier på DVD-filmer och whisky. På hans blogg Bröd och skådespel, som för närvarande ligger i träda, bloggar han om musik, film, tv, datorspel och – förstås – serier. Han har medverkat som skribent på Level 7 samt ingår i redaktionen för Serieblaskan.

Att vara Hulkfantast och svensk är sannerligen ingen lätt uppgift. Då menar jag inte bara i nuläget, då svensk Marvelutgivning bara består av en ynka Spidermantidning, utan så har det varit de senaste 25 åren. Ända sedan 1984 då Semic (som Egmont hette då) tog över svensk Marvelutgivning, har Hulk behandlats på ett sätt som får mig att misstänka att självaste The Leader ligger bakom.

När Atlantic Förlag gav ut Marvelserier så var Hulk ett av de stabilaste inslagen i utgivningen. Näst efter Spindelmannen, som började komma ut 1978, så var Hulk den mest långlivade satsningen och kom ut från 1980 fram till det att Semic tog över Marvelrättigheterna i september 1984. Under denna period publicerade man det mesta av det bästa ur amerikanska Incredible Hulk från cirka #150 till och med 293. Till skillnad från i Spindelmannen hoppade man inte heller fram och tillbaks i den amerikanska utgivningen utan publicerade materialet kronologiskt (med några få undantag, främst i utgivningen av de tidiga numren).

När Semic tog över utgivningen av Marvelserier lanserade man fyra stycken titlar. Flaggskeppet Spindelmannen, X:en, Conan och så Hulken. Inte nog med att man gav tidningen en rungande anglicism som titel, man beslöt också att istället för nya avsnitt publicera gamla 70-talsavsnitt med vad man kallade ”den kära gamla, RIKTIGA Hulken”. Halva tidningen bestod dessutom av andra serier, exempelvis Nick Fury och Captain America. Hulkavsnitten var visserligen inte publicerade i Sverige förut, men problemet var att Incredible Hulk vid tillfället var uppe mitt i en storyline där Bruce Banner, efter att under en tid ha haft kontrollen över förvandlingen och behållit sin intelligens som Hulk, nu började tappa greppet. Påståendet att man hade slut på nytt Hulkmaterial kunde nog läsarna köpa till en början, men när man fortsatte att publicera gamla Hulkavsnitt, nu dessutom sådana som tidigare varit publicerade av Atlantic mindre än fem år tidigare så var tidningens saga all. I augusti 1985 kom det sista numret av Hulken ut.

1987 beslöt man att ge Hulk en ny chans. Inte som egen tidning, men väl som en del i antologititeln Marvels Universum där såväl maj- som septembernumret tillägnades serien. Av någon outgrundlig anledning beslöt man att majnumrets serier inte skulle tas från huvudtiteln utan från Marvel Fanfare, en amerikansk antologititel för lite mer udda äventyr med olika Marvelfigurer. Bland annat tog man innehållet från Marvel Fanfare #29, ett avsnitt som bestod av 24 helsidesteckningar med relativt lite text, och som enligt rykten var det avsnitt som fick John Byrne att sluta/få sparken som författare och tecknare från Incredible Hulk. I septembernumret publicerade man de första tre numren (#314-316) av John Byrnes sejour som Hulkkreatör. Eftersom det var ett hopp på nästan tjugo nummer så konfronterades nu de svenska läsarna med en Hulk som var lika vild och okontrollerbar som den gamle Hulk utan någon som helst förklaring, något som inte blev bättre av att man samtidigt i Spindelmannen publicerade Secret Wars, där en Hulk med Banners intelligens förekom. Hulknumren av Marvels Universum sålde dåligt och man beslöt att inte publicera några avsnitt av serien under 1988.

Sommaren 1989 fick plötsligt Hulk en egen tidning. Jag skriver ”plötsligt” eftersom detta skedde utan vare sig annonsering eller omnämnande i de övriga Marveltidningarna. Av allt att döma var lanseringen ett beslut avsett att göra snabba pengar på repriseringen av TV-serien i SVT. (Detta var 1989, då de allra flesta bara hade två TV-kanaler, så även en sommarrepris ådrog sig visst publikintresse.) Hur märklig än den plötsliga lanseringen tedde sig så var serieurvalet ännu märkligare. Visserligen publicerades den av John Byrne skrivna och Sal Buscema tecknade Incredible Hulk Annual #14 i det första numret, men istället för att publicera de Byrneavsnitt som var kvar sedan inhoppet i Marvels Universum valde redaktionen att fylla tidningen med avsnitt från slutet av 1970-talet, avsnitt som dessutom redan varit publicerade i Sverige. Naturligtvis blev Hulk en av svensk Marvelutgivnings mest kortlivade titlar och lades ner efter bara fem nummer.

1990 gjorde Hulk återigen comeback i Marvels Universum och nu fortsatte man faktiskt publiceringen av Byrneavsnitten. Hulk fick husera i hela tre nummer 1990 och detta gav redaktionen utrymme att faktiskt fortsätta publiceringen av (relativt) färskt Hulkmaterial med några av de avsnitt som skrevs av Al Milgrom och som förklarar hur Hulk gick från grön och dum till grå och elak samt början av Peter Davids sejour som författare. Dock hoppar man över en del nummer på ett irriterande sätt, bland annat väljer man att inte publicera det nummer där ärkefienden General Ross tas av daga. (Han skulle senare återuppstå, men detta var på den tiden då sådant inte kunde tas för givet.) Hulkpubliceringen fortsatte i Marvels Universum och den omdöpta varianten Mega Marvel såväl 1991 och 1992 och man lyckades faktiskt publicera hela Peter Davids första historia Ground Zero. Detta var den längsta ihållande publicering av outgivet Hulkmaterial i Sverige på åtta år! Smolket i glädjebägaren var att Ground Zero avslutas med en cliffhanger där Hulk antas vara död, en cliffhanger svenska läsare aldrig fick se upplösningen på.

Sedan var det tyst i närmare fyra år. Först i Mega Marvel #1 1996 publicerades Hulk igen. Alla ni som tror att man valde att publicera fortsättningen på de avsnitt man gett ut 1992 har uppenbarligen inte läst denna artikel tillräckligt noga. Alla vi andra blir inte alls förvånade av att man valde att hoppa över nästan sjuttio(!) nummer av Incredible Hulk och att vi istället för en grå elak Hulk nu återigen får möta en grön smart Hulk som dessutom är ledare för en grupp supervarelser som går under det gemensamma namnet Pantheon. Allt detta utan någon som helst förklarande redaktionell text och vad som hoppats över kan svenska läsare bara gissa sig till medan de läser de två nummer 1996 och det enda numret 1997 som innehöll Hulkäventyr och där vi får följa slutet av Hulks tid som ledare för denna grupp, ett äventyr som lämnar Hulk utan såväl supergrupp som superkrafter och intelligens. Incredible Hulk #426 som utgör en epilog som knyter ihop det hela hoppas i sann Semic/Satellitflörlagsanda över och man hoppar raskt vidare till ett äventyr som börjar tio nummer senare. Ett äventyr som slutar med en cliffhanger, som givetvis aldrig vi får se slutet på…

Med detta närmar vi oss slutet på historien. Visserligen publicerades fyra nummer av Incredible Hulk i Mega Marvel #2 (2004, fyra nummer av Bruce Jones trettiofyra nummer långa följetong), men vid detta laget hade nog de svenska Hulkfantaster som eventuellt fanns kvar förmodligen gjort liksom undertecknad och gett upp allt hopp och förlitade sig på den amerikanska utgivningen och eventuella baknummer begagnatmarknaden kunde uppbringa. Frågan kvarstår; vad har den misshandel som de svenska utgivarna utsatt Hulkserien för inneburit? Tja, rimligen att större delen av det intresse för serien som en gång fanns har försvunnit. Dessutom innebär det att större delen av Peter Davids sejour som Hulkförfattare (endast 38 av de 135 nummer David skrev är utgivna på svenska) och som brukar räknas till det absolut främsta inom 1990-talets Marvelutgivning aldrig nådde svenska läsare. Det är inget annat än en stor tragedi för svenska superserieälskare!

Trackback-adress