På Bleeding Cool såg jag ryktet att en serietidning eventuellt skulle komma att säljas för ännu en fantasisumma. Den här gången är det ett ex av Detective Comics #27 där Batman är med för första gången. Skicket är 9.0 vilket innebär att tidningen är i det närmaste perfekt skick och detta utan någon förbättring, enligt säljaren finns det bara ett ex som är i bättre skick och det ägs av en samlare som går under namnet ”The Dentist”. Det spekuleras i att numret kan säljas för över två miljoner dollar vilket skulle vara nytt rekord för en serietidning. Tidigare i år såldes ett ex av samma tidning med skicket 7.5 för över en miljon dollar. Annonsen togs dock ner och något ex med skicket 9.0 finns inte listat på en sammanställning över tidningarna med bäst skick. Det återstår att se om annonsen dyker upp igen, säljaren Metropolis Comics är iaf en seriös aktör som genomfört liknande försäljningar. Nästan 15 miljoner SEK för en serie är rätt mastigt. En person på Bleeding Cools forum föreslog den billigare varianten att köpa Batman Chronicels vol 1 för 15 $ där Detective Comics #27 ingår. En rätt bra variant. Min favorit i ryktet är givetvis den mystiske storsamlaren som går under namnet ”The Dentist”, det är inte så lite Wimbledon Green över det hela, Seths lysande serie om världens främsta seriesamlare.
Arkiv för augusti 2010
Detective Comics #27 under klubban?
Batman: The Return of Bruce Wayne # 4
Med tanke på hur lyrisk jag blev över förra numret känns det nästan trist att skriva det här. I samband med att Bruce Waynes tidsresa når 1800-talet sjunker nämligen kvalitén markant. Där piratingredienserna förtjänstfullt gifte sig med såväl Grant Morrisons vilda utveckling av Batmytologin som science fiction-elementen, blir Wayne i vilda västern istället ett exempel på när saker och ting inte fungerar som de ska. Manuset går från att vara inspirerat och galet till lite tradigt och förvirrande. Vår hjälte får tampas med Jonah Hex som för tillfället är anställd av ingen mindre än en cancersjuk och opiumdelirisk Vandal Savage och hans allt annat än smarta hantlangare. Den klassiska westernhämndhistoria Morrison här ger en Batfernissa känns tyvärr oengagerad. Seriens MacGuffin, en Batemblemsförsedd låda med mystiskt innehåll som olika anförvanter till huset Wayne förvarat genom århundradena, dyker återigen upp och tillskrivs egenskaper av samma slag som Pandoras ask: allt går käpprätt åt helvete om den öppnas. Visst undrar man vad lådan innehåller, men efter det här fruktar man att luften kommer att gå ur avslöjandet mycket snabbt.
Fortsätt läsa Batman: The Return of Bruce Wayne # 4
Illustration: Andy Kubert (omslag), Georges Jeanty, Walden Wong
Förlag: DC
Betyg: 2+/5
Haunt #8
Haunt-recenserandet fortsätter! I och med #8 så är vi äntligen ikapp igen (vilket för er innebär att ni kommer att slippa Haunt ett tag, i alla fall tills nästa nummer kommer), och frågan jag ställde mig innan jag gick på det här numret var om den tidigare formhöjningen skulle hålla i sig.
Handling: Medan Mirage får reda på ännu mer om vad som gick fel i hennes och Kurts uppdrag så pressar Daniel Kilgore järnet för att lyckas fylla brorsans skor som hemlig agent, och bakom kulisserna så pyr det hos ondingarna. Man anar problem och stundande våldsamheter.
Det bra: Haunt börjar definitivt ta fart nu. Tempot i berättandet är uppskruvat och det känns som om att Robert Kirkman äntligen är på väg mot något mer konkret nu än i den inledande arcen. Alla karaktärer, såväl primära som sekundära och goda som onda, fortsätter att utvecklas, och det ska bli intressant att se vad som händer om/när allt krockar framöver. Det är även riktigt nice att se Haunt i full action för en gångs skull. Tidigare har vi mest fått våldsamma glimtar av bröderna Kilgore i kostym, men i det här numret är det fullt fräs över hustaken utan några som helst skuggor i vägen. Kul att se, särskilt som Greg Capullo och nye tuscharen Jonathan Glapion tecknar skiten ur den här titeln nu. Ektoplasma och snygga bildkompositioner i princip överallt. Bara det gör den här titeln köpvärd för min del.
Det mindre bra: Som i #7 har jag faktiskt inte särskilt mycket att klaga på. Det är fortfarande inte så tydligt vad (utöver hemliga och olagliga experiment) det egentligen är som gör ondingarna till ondingar, vilket gör att storyn inte får det där spännande drivet man är ute efter, men förhoppningsvis så kommer kommande nummer att råda bot på den saken.
Slutsats: Haunt levererar storymässigt fullt tillräckligt för att jag ska känna mig fortsatt intresserad, och skiner i det visuella. Från att ha varit en konstant svag eller helt vanlig 3:a så bumpar jag för första gången upp Haunt till en 4:a i betyg. Kanske inte en jättestark 4:a, men ändå.
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Sacrebleu!
Fransmän verkar ha svårt att inse att landets storhetstid tog slut för snart 200 år sedan vid Waterloo. Förutom en skev självbild snedtänder de gärna när någon ”missbrukar” en av deras kulturella ikoner. Speciellt om det är jänkare som ligger bakom. Så upprördheten när McDonalds (tillsammans med Coca-Cola den ultimata symbolen för obra globalisering) använder nationalikonen Asterix i en reklam kommer kritiken och upprördheten som ett brev på posten. Själv tycker jag att den är rätt kul. Även DN har uppmärksammat den franska upprördheten.
Tysk höst: Baby´s in Black
I höst ges ett par intressanta tyska serier ut. Arne Bellstorfs Baby´s in Black- The Story of Stuart Sutcliffe and Astrid Kirchherr är definitivt en av dem och ges ut i oktober av Reprodukt. Trots tysk serieskapare och tyskt förlag är serieromanen på engelska. Baby´s in Black handlar om Beatles i Hamburg och konstscenen och subkulturerna därikring. I centrum står den femte beatlen Stuart Sutcliffe och fotografen Astrid Kirchherr. Bellstorf har haft flera samtal med Kirchherr och på så sätt arbetat fram serien.
Tyska serier köpes enklast via nätjättarna Bokus och AdLibris för den som är intresserad.
EDIT: Albumet är både på tyska och engelska!
Serieblaskan 1 & 2/2010
Jag recenserade första numret av Serieblaskan i mars, lite sent. Nu blir det recension av andra numret, lite sent, och tredje numret, i tid. Det är kul att kunna konstatera att båda numren är klart bättre än det första som mest kändes som något för Serieforums besökare. Den känslan finns inte kvar efter de senaste numren. Det har tillkommit flera nya skribenter som genomgående håller bra klass. Daniel Gustavsson skriver initierat om manga och drar även i övrigt ett tungt lass i Serieblaskan. David Olgarsson och Stephanie Mäntta är andra skribenter som tillkommit och tillfört Serieblaskan kunskap och bredd.
Haunt #7
Vi fortsätter med Haunt nu när vi ändå fått upp farten. Efter förra numrets summering av vad som hände i #1-5 så är det nu dags för en ny arc.
Handling: Daniel, det vill säga den levande halvan av bröderna Kilgore, bestämmer sig för att ta tag i sitt liv och blir parallellt med det officiellt en del av den hemliga organisation som Kurt (den avlidna/odöda halvan) tidigare arbetade för. Vi får även veta (lite) mer om de hemliga biologiska experiment som ledde till Kurts död, och mot slutet så introduceras den karaktär som sannolikt lär bli den här arc:ens slutboss. Kort sagt: Klassisk setup av ny storyline.
Det bra: Haunt #7 är nog det bästa numret av Haunt hittills. Jag skulle vilja säga att det här är första gången som jag som läsare märker att Haunt skrivs av samma författare som även står för Walking Dead och Invincible. Det som jag nu märker har saknats i tidigare nummer är känslan hos seriens olika individer, men i det här numret så skärper Robert Kirkman till sig och engagerar sig lite mer i sina karaktärer. Vi får inte bara mer insyn i bröderna Kilgores relation till varandra och till sina närmaste, utan får även veta mer om Kurts änka och om den fortsatt hemliga organisation som fortsätter med de experiment som ligger bakom hela Haunt-mysteriet. Ett klart steg framåt när det kommer till berättandet alltså, och det hela görs inte sämre av att Greg Capullo och Todd McFarlane verkligen gör en stark insats med tecknandet och tuschandet. Som gammal (och i princip för detta) Spawn-fanboy är det kul att team Capullo/McFarlane fortfarande kan leverera riktigt snygga grejer som inte luktar för mycket 90-tal.
Det mindre bra: Det finns egentligen inget dåligt med det här numret. Det är typiskt nystartsberättande där flera situationer och karaktärer etableras inför kommande nummer. Inga konstigheter, men kanske heller inget som man blir superpeppad av och bara känner att man MÅSTE läsa fortsättningen. Riktigt så bra är det inte, men det är inte heller på något sätt dåligt.
Slutsats: Bästa och snyggaste numret av Haunt än så länge. Ingen fullpoängare, men klart bättre än tidigare. Hoppas det fortsätter så här nu.
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3++/5
Baltimore: The Plague Ships #1
Det senaste projektet från seriemästaren Mike Mignola har sin utgångspunkt i romanen Baltimore, or The Steadfast Tin Soldier and the Vampire som han skrev (och illustrerade) tillsammans med Christopher Golden 2007. Ramberättelsen beskriver hur Lord Henry Baltimore runt 1916 konfronteras med någonting som kan vara etter värre än skyttegravarnas fasor. Merparten av boken utgörs av olika historier som berättas av vänner till Baltimore när de inväntar hans ankomst på ett förfallet värdshus i ett Europa vars befolkning decimerats av en märklig sjukdom under de tio år som gått sedan ”det stora kriget” slutade. I sina bästa stunder (vilka jag kallt räknar med att Mignola ligger bakom) levererar Baltimore den bästa vampyrjägaraction jag sett sedan Hammerfilmen Captain Kronos – Vampire Hunter.
Fortsätt läsa Baltimore: The Plague Ships #1
Illustration: Ben Stenbeck
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 4+/5
Spider-Man-måndag!
Haunt #6
Det var tydligen ett halvår sedan jag senast nämnde Image-titeln Haunt, så det känns som att det är dags att komma ikapp den här titeln igen. Haunt är vid det här laget uppe i åtta nummer, men vi börjar så sakteliga med ett utlåtande om nummer 6.
Handling: Det sjätte numret av Haunt är ett i stort sett fristående nummer som återberättar vad som hände i nummer 1-5, men ur en annan synvinkel. Huvudpersoneni det här numret är superspionen tillika Kurt Kilgores före detta älskarinna Mirage, och det är ur hennes synvinkel som vi får följa bröderna Kilgores första stapplande och förvirrade steg som den halvt odöda Haunt. Mirage visar sig ha varit betydligt mer inblandad i Haunts bakgrund än någon kanske hade trott, och det kommer fram en hel del detaljer kring hennes och Kurts ursprungsuppdrag som hittills varit okända. Vi får även lite mer inblick i hur Kurts änka har det efter makens död, och får även spendera lite mer tid med seriens antagonist, Mr Hurg.
Det bra: Det allra bästa med det här numret är konstigt nog att Ryan Ottley inte längre är inblandad i illustrationerna. Ryan Ottley är i vanliga fall (det vill säga när han tecknar Invincible, som även den författas av Robert Kirkman) en av mina absoluta favorittecknare, men i Haunt så har hans insats bitvis känts ganska så stressad. Från och med det här numret har han dock lämnat över ansvaret helt till Greg Capullo, vilket innebär att serien rent visuellt tar ett stort kliv framåt. Capullo hanterar både våldsamma actionscener och lågmälda karaktärer bra här, och Todd McFarlane sparar inte på detaljerna i tuschandet. Den alternativa synvinkel som vi får via Mirage funkar i sig också bra. Det är en smart idé att sammanfatta en berättelse ur någon annans ögon, och för nytillkomna läsare så är blir det lätt att komma in i handlingen här.
Det mindre bra: Handlingen ur Mirages ögon bjuder som sagt på en del nyheter, men i det stora hela så är det samma story som i nummer 1-5 av serien. Visst, det är fint med en summering och lite extra kött på benen då och då, men för mig som hängt med sedan första numret så tillför det storymässigt egentligen inte jättemycket. Det känns lite som att det här numret mest syftar till att dra ned tempot en aning och att landa ett gäng nya läsare med hjälp av en lättillgänglig ingång.
Slutsats: Haunt #6 är ett snyggt och fartfyllt nummer som lär funka fint för de som vill hoppa på den här serien utan att kanske behöva läsa nummer 1-5, men för de som redan gjort det så bjuds det inte på jättemycket nytt.
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3-/5