Seriehändelse: en ny skapar-ägd serie av Brian Michael Bendis och Alex Maleev. Enligt uppgift har Bendis och hans illustratörspartner planerat för Scarlet sen deras kritikerhyllade sejour på Daredevil slutade. Konceptet ligger närmare Bendis tidiga indie-kriminalserier än hans senare superhjälteserer: en kvinna (med artistnamnet Scarlet, därav titeln) som blivit illa behandlad av världen bestämmer sig för att slå tillbaka, och lyckas under resans gång både lära sig mer om sig själv och starta en revolution. Enkelt och kraftfullt enmeningspitch, inte sant?

Och det funkar. Scarlet känns betydligt mer angeläget och uppfriskande än det mesta man sett från Bendis de senaste åren (möjligen med undantag för Powers som fortfarande håller stilen). Scarlet pratar direkt till läsaren om sina våldsdåd, ett kul och välfungerande grepp som gör läsaren mer indragen, för att inte säga medskyldig, till Scarlets mer eller mindre berättigade vigilantism – något som Scarlet själv naturligtvis påpekar, vilket lägger ytterligare en meta-dimension av verfremdung till serien. Att det dessutom förefaller som om Scarlet är en inte helt pålitlig berätterska gör inte saken sämre. Jag brukar ofta störa mig på självmedvetet berättande-om-berättande (se vidare The Unwritten), men i det här fallet är det både subtilt och effektfullt och inte alls irriterande.

Att Scarlet har hand om narrationen betyder dock inte att Bendis själv är frånvarande som berättare. Hans sammanfattning av Scarlets liv fram till nu i ”punktform” är både medveten och rolig, liksom en splashpage som i princip bara består av svart, en helsida i dagstidningsform o s v… I Scarlet tillåter sig Bendis att leka med seriemediet igen, något han nog inte haft så mycket möjlighet till i de stora crossover-produktionerna från Marvel – och så andas också Scarlet skrivglädje från början till slut.

Det enda minuset är faktiskt Maleevs fotorealistiska (eller ska man säga fotokalkerade?) teckningsstil, som jag gillade i Daredevil (för att det då var första gången en superhjälteserie såg ut så) men som nu börjar bli en smula tröttande – det ruffiga är för utstuderat och tittar man närmare på teckningarna ser de ofta påfallande själlösa ut. Fast direkt dåligt är det inte, Maleevs stil fungerar väldigt bra för action t ex, särskilt när Bendis manus tvingar Maleev att växla mellan perspektiv och helbild/närbild – då skapas en dynamik som annars ibland saknas i linjerna.

Scarlet är en glad överraskning från en serieskapare som länge sett ut att fått all sin egenart avskavd i mittfåran. Och även om jag inte till 100 procent diggar Maleevs bildsättning råder det inget tvivel om att de två är väldigt samkörda och att stilen trots allt passar berättelsen rätt bra. Scarlet är kort och gott det bästa man kan köpa av Brian Michael Bendis just nu.

Trackback-adress