Jag hypade denna Atom-one shot av Jeff Lemire rätt hårt när den utannonserades (se också vår intervju med Jeff Lemire om hans Atom-version här) och nu är den alltså här. Sedan projektet offentliggjordes har vi fått veta mer detaljer: denna one-shot är egentligen inledningen till en längre Atom-arc signerad Jeff Lemire som kommer gå som backupserie i Adventure Comics. Därför ska man inte förvänta sig att få en avslutad historia här (även om det är en ”one-shot”), men väl en klassisk origin story.

Jeff Lemire har ansträngt sig för att ge den annars ganska intetsägande hjälten Atom en egen personlighet och bakgrundshistoria. I denna one-shot får vi veta mer om såväl Ray Palmers familj som om omständigheterna som ledde fram till att han uppfann sin krymputrustning och antog Atom-identiteten. Överlag funkar det men jag måste säga att det är lite klyschvarning här och där, ofta kommer jag (lite otippat) att tänka på Harry Potter, som väl idag är den givna jämförelsepunkten (och inte på ett bra sätt) för ”det-förflutna-kastar-skuggor-över-nuet”-tematik och sub-Freudianska intriger om trasiga familjer. Jeff Lemire presenterar Ray Palmers bror, far och farbror, som naturligtvis alla visar sig ha en viktig roll att spela i det hämnddrama som vi ser inledningen på här – jag har ingenting att klaga på rent hantverksmässigt, Lemire skriver bra och hans indievana av att skildra komplexa familjerelationer märks tydligt här. Men när han översätter detta till superhjältegenren går en del av originaliteten förlorad.

Däremot lyckas Lemire bättre med de ”rena” superhjälteaspekterna – som han hintat om i diverse intervjuer lyckas han verkligen visa hur Atoms superkraft är allt annat än töntig utan faktiskt livsfarlig i strid. I one-shotens bästa slagsmålsscen lånar Ray Palmer Nightcrawlers tricks när han tycks dyka upp framför skurkarna i tomma intet och sänka dem med en massmanipulationsförstärkt näve, för att sedan snabbt krympa och hoppa vidare till nästa fiende. Coolt, jag vill se mer av Atom när han slåss!

Asrars och Dells illustrationer är det inte så mycket att säga om, de håller standardmainstreamklass men inte mycket mer. Bäst är som sagt slagsmålsscenerna, men riktigt uttrycksfulla ansikten letar man förgäves efter (vilket såklart är en nackdel när ett av berättelsens huvudtema är känslomässiga familjesamspel).

Jag har såklart redan Adventure Comics på min pull-list, bara för att se hur Lemires Atom-version utvecklar sig. Så här inledningsvis är det lite trevande och inte så helgjutet, men tillräckligt uppfinningsrikt för att jag ändå ska dela ut en mycket stark trea.

Trackback-adress