Jag vet att jag är lite sen till festen – Turf är väl vid det har laget inne på sitt andra nummer. Jag är ledsen att jag inte hann varna er tidigare.

För dem som bott i Läderlappsgrottan 10.000 år tillbaka i tiden (serie-internskämt) de senaste åren så kan jag berätta att Turf-författaren Jonathan Ross är megapratshow-kändis i England. Föreställ er vilken uppmärksamhet det skulle bli om Skavlan började göra series hemma i Svedala (Norge?) och multiplicera det med 100 så har ni en aning om vilken hype som kringgärdat Jonathan Ross seriedebut. Ross är dock ingen lycksökare utan en serienörd i själ och hjärta – utanför sin pratshowvärd-identitet har han gjort sitt bästa för att popularisera serier för en bredare publik (han har bl a producerat en hel programserie om serier och en dokumentär om Steve Ditko). Det ska han ha all heder av.

Däremot ska han inte ha någon heder över huvud taget för manuset till Turf. Serien handlar om hur kriget mellan gangsters och vampyrer i förbudstidens New York eskalerar på oväntat sätt när en rymdvarelse kraschlandar. Man undrar varför inte Ross passat på att slänga in lite zombies, ninjor och superhjältar när han ändå är igång, men de kanske kommer i senare nummer? Överlastat är bara förnamnet. Det är vid första anblicken märkligt att en person som verkligen är en tvättäkta serienörd så totalt kan sakna känsla för seriemediet som berättarform: Turf är verkligen en provkarta av rookie-misstag som tynger ned berättandet. Framförallt pratas det mycket och länge – nästan på varje sida ser det rent komiskt ut hur pratbubblorna blir så stora att illustrationerna knappt får plats. Pratandet – för det mesta klumpig exposition – tränger bokstavligt talat ut det visuella. Tommy Lee Edwards är normalt en bra illustratör med en härligt spretig, oborstad närvaro, men här har han överhuvudtaget ingenting att jobba med: i Turf är det pratbubblan som regerar.

Turf har också den egenheten att den saknar huvudperson. Eller åtminstone presenteras ingen given huvudperson i #1, istället hoppar handlingen flegmatiskt från person till person utan att man får några indikationer på vem eller vilka som kommer vara betydelsefulla fortsättningsvis – och utan att man bryr sig särskilt mycket heller, eftersom karaktärerna mest ägnar sig åt att berätta seriens handling istället för att ha en personlighet. Ett myller av huvudpersoner kan man använda sig av om man är Robert Altman, men saknar man hans talang (vilket Jonathan Ross gör, åtminstone i det här fallet – det måste sägas att han är en fullständigt lysande pratshowvärd) så bör det undvikas.

Detta är bland det sämsta och mest orättvist hypade jag läst det senaste året. En orddiarré som får Brian Michael Bendis att framstå som en stumfilmsregissör kopplat till en Brasses sockerkaka av alla nördiga ingredienser man kan tänka sig, utom fantasi, engagemang och kvalitet. Läs ej.

Trackback-adress