Fick intrycket av att jag var den enda som faktiskt gillade vad Mark Millar och Steve McNiven tog sig för med första numret av independentprojektet Nemesis, så jag fortsätter att tycka till även om nummer 2. Då det ibland kan kännas lite tradigt med långdragna utlåtanden om enstaka lösnummer så tänker jag ge mig på ett lite kvickare och förhoppningsvis även mer lättillgängligt system för recensioner (rippat rakt av från Weekly Comic Book Review, tack tack).

Handling: Vi får här en inblick i Nemesis bakgrund och får även en känsla för vad det är som driver honom till de utstuderade och fatala brott som han iscensätter. Omgiven av dekadens och mord sedan barnsben har Nemesis utvecklats till en person som uppenbarligen hatar mänskligheten, eller i alla fall allt som har med så kallad mänsklighet att göra, och han drivs primärt av hämndbegär på det system och framförallt på den person som gjorde att han förlorade sina båda föräldrar. Med det i bagaget kickar Nemesis helt sonika igång fas 2 av sin geniala(?) hämndaction (teaser: många dör) medan polisen gillrar en snillrik fälla med syfte att tillfångata superskurken.

Det bra: Precis som i första numret så tycker jag att styrkan ligger i den spegelvända kombination som Millar lyckats få till med Nemesis som karaktär. Likheterna med Batman är flera och slående, men allt som gjort att Batman blev en brottsbekämpare är här vridet till något som istället gjort Nemesis till en sociopatisk mördare. Det jag tycker är intressant är att Millar inte försöker väcka några sympatier för sin huvudperson. Han utmålas här som en ondsint karaktär med ett ondsint förflutet, och utöver att vara kapitalt f*cked up från barnsben så finns det egentligen ingenting som försvarar Nemesis agerande, vilket snarare än att försöka utföra hjältedåd (à la exempelvis Batman) går ut på att lägga allt sitt kunnande och alla sina resurser på att utföra så hemska saker som möjligt. Han verkar helt enkelt vara rutten rakt in i själen, och det känns intressant att se var Millar är på väg med sitt mänskliga monster till massmördare. Utöver detta så packas det in en hel del hisnande actionsekvenser, och allt illustreras rent och snyggt av Steve McNiven.

Det mindre bra: När jag tänker efter så finns det egentligen inte så mycket som jag stör mig på i det här numret. Millar ger tillräckligt mycket ny information för att hålla intresset uppe och storyn rullar på som den ska. Ska jag hugga på något så skulle det vara att Nemesis kanske kan kännas lite väl hypercool och nästan allvetande. Jag får lite känslan av att han har allt som i en liten ask just nu, men det visar sig väl framöver om Nemesis kanske har överskattat sin egen förmåga.

Slutsats: Nemesis är en välproducerad serie som man inte har någon aning om var den är på väg. Det finns kanske inget egentligt djup just nu, men det är actionladdat och kul (på ett lite störande sätt) från början till slut.

Trackback-adress