Puh! Sommarhettan lägrar sig även här på Shazam.se och bloggen drar ned lite grann på tempot såhär i semestertider. Men helt slutar vi såklart inte att läsa serier – själv har jag t ex hunnit läsa vidare en bit på min djupdykning i Bendis omvälvande serie New Avengers.

Lite personliga reflektioner så här långt kommen i mitt New Avengers-retrospektiv (här hittar ni del 1 och del 2): jisses, jag hade alldeles glömt hur lång och omfattande Secret Invasion-arcen var (och ändå var det inte så länge sedan). Eftersom arcen The Trust (#32-37) är en så tydlig inledning till Secret Invasion räknar jag in även den – och sen hade vi såklart också den 8-delars miniserien som bar crossoverns titel, plus att Bendis också startade nya Mighty Avengers-tidningen för att få plats med alla Secret Invasion-relaterade intriger (den tidningen togs sedermera över av Spiderman-författaren Dan Slott). Det jag sa inledningsvis om att Bendis (med benägen hjälp av Marvels redaktörer) gjorde New Avengers till en kontinuitetscentral tidning blir verkligen tydligt här (för det mesta på ett dåligt sätt, tyvärr). Även om Secret Invasion var en megacrossover som påverkade så gott som alla Marvel-titlar så var det i grunden ett Avengers-event.

The Trust (#32-37)

Läckra Leinil Yu och hans alltmer samkörde färgläggarpartner Dave McCaig fortsätter illustrera New Avengers med den äran. The Trust börjar med att New Avengers kommer skrull-konspirationen på spåren efter att den Elektra de slogs mot i förra arcen visar sig vara en skrull. Bendis öppnar historien på ett vid det här laget typiskt sätt: halva första numret består bara av att Avengers-medlemmarna pratar med varandra om vad de ska göra åt saken, och sedan exploderar det hela i en actionsekvens ombord på deras Quinjet där Spider-Woman förråder (?) dem. Bendis fortsätter m a o sitt ’anti-action’-berättande (jag har tidigare kommenterat hur vågat det trots allt är att fylla en mainstreamsuperhjälte med så relativt mycket prat och så relativt lite slagsmål), och även om det här har hållit på i snart tre års utgivning känns det fortfarande fräscht. Actionsekvenserna (i flygplansslagsmålet ”exploderar” även rutkompositionerna på ett fyndigt sätt, från dialogscenernas widescreenrutor med många talking heads till överlappande rutor av varierande storlek) blir nämligen så mycket tyngre och fyllda av emotionell energi när man har lärt känna karaktärerna innan, och sett motsättningarna trappas upp från prat till handling. Flera nummer i denna arc är upplagda just på det viset (långa pratscener följda av action), eller (som i #34) tvärtom: en hyperintensiv actioninledning (den inledande splash-illustrationen av The Hood vs Wolverine i just #34 är nog en av mina favoriter i hela New Avengers-utgivningen) följs av dialog och gnabbande mellan hjältar och skurkar.

Svagheten i The Trust ligger, precis som i föregående arc, i att den är så splittrad: det är i denna arc som Bendis på allvar introducerar skurken The Hood som en viktig antagonist/bifigur i New Avengers, och mycket av framförallt de senare numren handlar minst lika mycket om honom och hans gäng som de handlar om New Avengers. The Hood kom ju senare att bli mer och mer av en de facto huvudfigur i serien – här är det fortfarande lite nytt att ägna så mycket utrymme åt skurkarnas sida av saken, men det uppstyckande berättandet med klipp fram och tillbaka mellan de olika skurk- och hjältegrupperingarna gör att berättandet lite grann tappar fart och spänst. Detta ”cast of thousands”-syndrom märks inte minst i vad som är tänkt att vara den klimaktiska slutstriden i #37 – detta nummer består till skillnad från de andra i princip bara av en enda lång slagsmålsscen, som dock är mycket rörigt skildrad eftersom Bendis vill ge varje enstaka figur (och de är många) sin plats i rampljuset. Resultatet blir att slutstriden inte är särskilt angelägen jämfört med många av de föregående actionsekvenserna. Det är verkligen ett återkommande tema i New Avengers att ”slutstriderna” sällan är lika maffiga som de mindre stridssekvenserna som leder fram mot slutet.

Betyg: Svagheterna till trots har The Trust fortfarande en galen energi, och de känslomässiga spänningarna kring hela Secret Invasion-temat om vem man kan lita på och hur man ska agera när man inte kan lita på någon ger hela arcen en febrigt paranoid underton som gör att den trots allt meriterar en svag fyra i betyg.

Secret Invasion: Book One (#38-42)

Secret Invasion följer lite grann samma logik som tidigare Civil War: varje nummer bjuder på förändringar i illustratörs/färgläggarteamet, och Bendis jobbar här mer med avslutade historier fokuserade på en eller två karaktärer. Dock är Civil War-parallellen inte hundraprocentig då både a) en del tecknare följer med från nummer till nummer, och b) Bendis försöker här skriva mer av en sammanhängande historia, men som berättas ur olika perspektiv och på olika tidsplan. Om det låter förvirrande så är det för att det är förvirrande – Bendis vilja att förankra varje liten händelse i tidigare arcs i hans stora (och såklart påhittade i efterhand) intrig om Skrull-invasionen gör att Secret Invasion både blir rörig, och (dödssynd!) tappar fart. Precis som tidigare gånger Bendis försökt sig på liknande saker så är problemet att man inte hinner lära känna de bakgrundskaraktärer som blixtrar förbi tillräckligt väl för att man ska bry sig om vad som händer med dem. Den här gången blir det dessutom extra jobbigt att harva sig igenom eftersom flera av numren (i den här arcen #40 och 42) i princip bara är exposition och förklaring av varför saker och ting har hänt, utan att gå särskilt på djupet – visst försöker Bendis knyta det hela till karaktärerna och deras utveckling, men förmår inte höja många av de ingående nya bekantskaperna över klyschnivån (skrulldrottingen vi möter i #40 och 42 känns mest som en karbonkopia av Dr Doom eller annan valfri världserövrare, men med rynkig haka och större bröst). Bäst är det när Bendis fokuserar på de figurer han istället ägnat längre tid åt att bygga upp, och som han har en stark känsla för – inledningsnumret (#38) med sin konflikt mellan Luke Cage och Jessica Jones är riktigt starkt, och det är synd att resten av arcen inte riktigt når upp till denna nivå av känslomässigt engagemang – även om påföljande #39, som handlar om Echo/Maya Lopez, kommer nära. Men sedan går det som sagt snabbt utför med alldeles för mycket bakgrundshistoria och alldeles för lite action.

Betyg: En rak trea, Secret Invasion: Book One är för ojämn för att kunna meritera något mer. Illustratörsuppsättningen är heller inte lika ”all-star” som i Civil War – Michael Gaydos inhopp i #38 är den konstnärliga likväl som berättelsemässiga höjdpunkten. Jimmy Cheung och Billy Tan som växelvis handhar de följande numren är visserligen tekniskt skickliga men också stela alldeles för förtjusta i överdriven kvinnlig anatomi för att det ska kännas riktigt roligt.

Secret Invasion: Book Two (#43-47)

Tillbakablickarna fortsätter i Secret Invasion: Book Two, varvat med utdraget slagsmålande (och candy shots i massor på Shanna, the She-Devil) i Savage Land. Här ingjuter dock Bendis mer liv i flashbacksen till skrullernas planer för att ta över jorden. I sina bästa stunder (identitetsmeditationen #44, klurigt paranoida #45) påminner Bendis ennummershistorier här om bra SF-noveller – superhjältetemat är underordnat små och brutala berättelser om minne, identitet och vad det egentligen innebär att vara hjälte.

I sina sämsta stunder är det antingen mer oengagerande djupdykningar i skrulldrottningens ”psyke” (#45) eller tillkämpat coolt och med tung Mark Millar-varning (#46). Jag fann mig under läsningen inför del tre av detta retrospektiv bli tröttare och tröttare på The Hood, en figur som Bendis uppenbarligen gillar så mycket att han är villig att slå knut på sig själv (både i fråga om manus och i fråga om personskildring) för att få oss att också digga småhandlaren Parker Robbins. Så fort The Hood är med blir det överspänt och fullt av självmedvetna ”men-kolla-här-vad-coolt”-moment. Blä.

Det som gör att Secret Invasion: Book Two ändå är läsvärd beror helt och hållet på den snygga berättartekniska cirkeln som påbörjas i #38 och sluts i #47: Jessica Jones och Luke Cage gör slut för att sedan bli tillsammans igen. Secret Invasion både börjar och slutar i det lilla och personliga, något som måste betraktas som ovanligt i en grandios Marvel-crossover. Det är uppfriskande att avslutningen inte är ett slagsmål (det sparade Bendis som bekant till miniserien Secret Invasion, och drog t o m ut på det i två nummer) utan en helt relationsinriktad historia där själva huvudintrigen (skrullinvasionen alltså) bara glimtar förbi i bakgrunden.

Betyg: Även om Book Two är bättre än Book One så är det svårt att betygsätta den ena utan att ha den andra i tankarna – de hänger ju trots allt ihop. Book Two är snäppet bättre och får därför en stark trea i betyg – de intressantare SF-historierna och avslutningen förmår trots allt inte höja det bestående intrycket, som är av en rörig historia där den vilja att fokusera på det lilla och mänskliga som aviseras i första och sista numret helt motsägs av de många numren som handlar om figurer och händelseförlopp som är vare sig småskaliga eller mänskliga.

Trackback-adress