Handling: Ian är en ung kille som drabbats av osedvanligt mycket otrevligheter i sitt liv. not simple börjar med att han av en slump dödas på grund av dottern till en kvinna han träffat för några år sedan och nu ska återse. Inte för att Ian som sagt haft det lätt tidigare. Hans föräldrar separerar och hans alkade ”mamma” tar med honom till London där hon misshandlar honom psykiskt och säljer honom för sprit. Hans pappa bryr sig inte om honom eftersom han vill skaffa en ny familj. Den enda som bryr sig om honom är hans ”syster”. Berättelsen fortsätter sedan från Ians barndom och framåt till han ska träffa kvinnan igen, en av få som varit snäll mot honom.
Vad är bra? Ingenting egentligen. Däremot finns det en film som heter Horungen, regisserad av Angelica Houston, om en flicka som drabbas av osedvanligt mycket otrevligheter. Inga likheter i övrigt men det är en lysande film. Se den istället.
Vad är mindre bra? Allt. Historien är värsta sortens melodrama med ett löjliga sammanträffanden. Onos teckningsstil är så oerhört ful och tråkig. Riktigt menlös manga med stora ögon och i närmast total avsaknad av detaljer. Ians historia är djupt tragisk och borde beröra men Ono lyckas slarva bort historien totalt. Karaktären Ian ges inget djup utan är väldigt undflyende. Detsamma gäller för övriga karaktärer, ibland kan det vara så att man själv får läsa in saker hos karaktärerna och det kan ju iofs vara bra men det inbjuder inte not simple till. Det är bara genuint oengagerande. Den sämsta karaktären är journalisten Jim som skriver en bok om Ians liv, han är lika intressant som att se färg torka. Att blanda in en författare/journalist i en serie eller bok är ett sällsynt värdelöst berättarknep. Trots att hela Ians liv och hur han påverkar människor i sin närhet avverkas på strax över 300 sidor, vilket inte är så mycket för en manga, så är tempot segt. En bedrift i sig.
Slutsats: Undvik. Pretentiös manga när den är som sämst. Iaf hoppas jag det för det borde inte kunna finnas så mycket sämre manga är not simple. En av de sämsta serier jag läst.
Förlag: Viz
Betyg: 1/5
Av döma att smakprovet på Viz’s hemsida tycker jag åtminstone teckningsstilen är bättre än vad det verkar i recensionen. Mer alternativ och minimalistisk än den klyschiga moe-stilen man ser överallt.
Simon ”Smorkin” är f.ö. långt positivare till boken, för att visa en annan åsikt.
http://smorkin.wordpress.com/2010/01/27/not-simple/
Jag hörde det när jag köpte albumet. Smaken är som baken 🙂
Jo, smaken är olika 🙂 Men jag kan absolut förstå om man inte gillar serien för den har definitiva drag av melodram, och långsam dessutom! Typisk serie för min del som om den bara (enligt mig) varit lite sämre hade det nog blivit en katastrof, men eftersom jag tyckte den klarade balansgången var det bra.
En (kanske) intressant detalj: När jag skrev om den sa jag att det lika gärna kunnat vara Fantagraphics som gett ut den, istället för ett mangaförlag, och nu såg jag just detta:
http://www.tcj.com/manga/the-natsume-ono-thing
Så definitivt en manga m indiestuk 😉
Vad synd att du inte gillade serien, men Ono är inte för alla, det kan jag förstå. Själv tyckte jag att seriens uppbyggnad fungerade väldigt bra, lite som filmen Stuart – a life backwards ungefär. Fasligt deprimerande läsning förstås, bara elände på elände, men den funkade för mig. Recenserade den här: http://www.sfbok.se/manga/recension.asp?Move=index&index=926