s:CD atsem rugifib, åf nege gnindit! Så föreställer vi oss gärna att någon DC-redaktör mumlade när beslutet togs att ge trollkvinnan i hög hatt och nätstrumpor en egen tidning. Zatanna har alltid varit en sån där figur som kan funka i en team book men som har alldeles för lite personlighet och oomph för att kunna bära upp en egen blaska under någon längre tid (se vidare Martian Manhunter) – så det är vågat av DC att försöka.

Men det blir som befarat: lättviktigt, klyschigt och inte så lite 80-talstöntigt, trots försöken att tuffa till Zatanna med bildskön snut-sidekick och splattermördande vandöda magikerrivaler. För hur kan man post-Sandman (och post-en hel massa andra bra skräck- och ockultserier, Hellboy inte minst) egentligen göra något coolt av en figur vars superkraft består i att hon pratar baklänges? Zatanna hör en annan era till och det är inte så mycket att göra åt – om man inte som Grant Morrison i Seven Soldiers of Victory låter henne tappa krafterna och brottas med identitetskris, men det lär inte hända i Paul Dinis version. Han håller sig tätt till standardmallarna, med andra ord vanlig superhjälteaction fast med demoner, helt utan att dra nytta av de många tematiska möjligheter som magi, mytologi och illusionism erbjuder (som sagt, se vidare Sandman).

Stephane Roux och Karl Story gör hantverksmässiga men något plastiga insatser som illustratörer. En serie om en dimensionshoppande magiker borde vara ett gyllene tillfälle att gå loss med knarkiga rutkompositioner och allmänt lekande med seriemediet (J H Williams mästerliga illustrationer till Alan Moores Promethea är en förebild i sammanhanget), men Roux och Storyt håller det hela ytterst konventionellt, med några små undantag. Fast tiden har sprungit ifrån dem – man ser ju idag mer avancerat visuellt experimenterande i många helt mundana superhjälteserier (New Avengers och Batman & Robin är bara två exempel).

Nya Zatanna känns med andra ord gammalmodig, på ett dåligt sätt. Inte särskilt angelägen och faktiskt mer än en smula barnslig – vilket gör det hela ännu lite sorgligare eftersom målgruppen antagligen är överåriga seriefans snarare än barn och ungdomar.

Trackback-adress