Grant Morrison är DC:s Batman-showrunner (för att slänga sig med en TV-metafor) och som sådan är det såklart han som fått uppdraget att hålla i trådarna i det här påkostade jubelnumret. En historia, tre tidsplan, tre Batman – och en hel massa tidsresekrångel, ett tema som ärligt talat börjar kännas urlakat även i Morrisons kapabla händer. Hur många gånger har karln kört med tidsresor som central plot point? Invisibles, DC One Million, Flash, Final Crisis, Animal Man… Vänta nu, har han nånsin inte använt tidsresor som central plot point?

Som ni märker är jag inte så trakterad av det här numret, även om Morrison som alltid håller en hög lägstanivå. Deckargåtan är inte särskilt engagerande eftersom man a) inte får känna mordoffret tillräckligt väl för att kunna bry sig om honom och b) det tillbringas för lite tid med de olika Batman & Robin-versionerna för att kunna bry sig om dem. Dessutom – och det här är en dödssynd i deckargåtesammanhang – är mysteriet inte helt begripligt. Typiskt Morrison, kan man kanske invända, men han brukade faktiskt klara av att få ihop väldigt komplicerade intriger som man åtminstone fattade vid andra genomläsningen. Visst, det kanske är jag som inte klarar av att begripa en författare som gillar att röra sig på olika parallella berättarplan och minsann inte underordnar sig mainstreamkrav och bla bla bla, men jag har en smygande misstanke om att Morrison numera helt enkelt slarvar sig igenom många manus. Batman #700 är helt enkelt otajt, det är min främsta kritik. Bästa bitarna är de som utspelar sig i den dystopiska framtid som antyddes av Morrison i hans tidigare Batman-nummer, där Damian axlat sin fars mantel och blivit en skjutglad ultravålds-Batman i ett slags vagt totalitärt Gotham City som patrulleras av robotpoliser.

Men ingen Morrison-diss som inte också har nåt gott med sig – även om det goda i det här fallet inte direkt kommer från Morrison. Det är till exempel alltid en fröjd att skåda Frank Quitleys Batman & Robin, även om det bara är över ett par sidor. Tony Daniel, som jag lärde mig gilla under Batman: R.I.P. hanterar old-school-Batman och hans klassiska skurkgalleri bra på s 3-10 och Richard Friend visar sig vara en mycket bättre tuscharpartner till David Finch än Danny Miki.

Hälften av numret består av en samling pinup-illustrationer av kända och mindre kända namn, en utfyllnadsaktivitet som jag normalt inte har mycket till övers för men som funkar i detta jubileumsnummer – det är flera av dessa teckningar jag gärna skulle se som affischer, t ex Dustin Ngyuens kubist-Batman och Bill Sienkiewiczs gargoyle-Batman. Själva historien i numret däremot påminner i slutänden om en kollapsad ostsufflé – fortfarande god, men avslöjad som mestadels luft.

Trackback-adress