Mitt retrospektiv över Bendis New Avengers tar oss den här gången fram till början av post-Civil War-perioden. Jag har också bestämt mig för att i min arc-uppdelning följa TPB-utgivningen snarare än lösnumren – främst eftersom lösnumren inte alltid är riktigt tydliga med om de är just lösnummer eller en del av en arc (arcen The Collective namnges t ex inte förrän i #18, där den annonseras som ”Part Two” utan att namnet nämnts alls i #17 – men enligt TPB:n börjar The Collective redan i #16…).

Secrets and Lies (samlar #11-15)

Denna samling öppnar med arcen Ronin och fortsätter sedan med två ytterligare nummer fokuserade på Spider-Woman (även om de hänger ihop ges de ej status av namngiven arc). Det är ninjor, ninjor, överallt ninjor här – utan att vare sig Wolverine eller Daredevil (vid sidan av Psylocke förmodligen Marvel-universats mesta go-to-guys när det gäller killar och tjejer i svart pyjamas) intar särskilt framträdande roller, bara det ett oväntat grepp av Bendis. Däremot är såklart både Silver Samurai och ett gäng andra usual suspects med, vilket bäddar för en nostalgitung actionhistoria som återigen bjuder på ordentligt med slagfärdig Bendis-dialog. Inte särskilt djuplodande men väl bra action. Finch och Miki är tillbaka som illustratörer och jag måste säga att i en ninja-historia som denna så störs jag inte så mycket av deras bläckfläcksestetik: att skuggorna flödar och att det är mörkt mest hela tiden (man föreställer sig gärna att det var en ansträngning för Finch/Miki att rita mötet mellan Steve Rogers och Matt Murdock i #11 i fullt solsken) hör liksom genren till. Särskilt det feta men snöpligt avbrutna ninjaslagsmålet i #12 (där Bendis återigen visar att han gärna bryter mot förväntningarna om han kan; man såg framför sig en fajtscen som skulle dras ut över halva numret men häpp så slutar den innan den knappt hunnit börja) visar tydligt att Finch/Miki blivit lite mer varma i kläderna och mer följsamma med Bendis idiosynkrasier som berättare. Helt gjutet är det dock inte: arcens ”reveal”, avslöjandet av vem som egentligen döljer sig bakom Ronins mask, känns lite bortslarvat och mest intressant om man är (spoiler!) Daredevil-nörd (vilket man i och för sig är).

De två Spider Woman-numren bjuder sedan på ett riktigt härligt illustratörsgästspel: Frank Cho, understödd av den talangfulle färgläggaren Jason Keith. Cho varierar på ett fint vis perspektiv och uttryck i ett par nummer som annars mest består av folk som pratar med varandra – ännu ett vågat drag av Bendis att fylla en tung mainstreamsuperhjälteserie med såpass mycket prat och såpass lite action (det här var innan Bendis började fylla sina serier med prat för pratets egen skull). Men det funkar, eftersom han gör sina karaktärer såpass mångfacetterade – det är omöjligt att inte känna med Jessica Drews utsatta position i de här numren (en position som vi senare skulle få reda på var än mer utsatt – se vidare Secret Invasion). Det som i andra författares händer hade varit ett par ”mellan-nummer” blir i Bendis händer essentiell läsning.

Betyg: En rak fyra. Bra action, bra karaktärsutveckling, men inte riktigt lika väl kombinerat som tidigare. Plus att det finns en svag tendens att tappa fart redan här. Dock: Frank Cho! Kolla bara in nästan-splashbilden i slutet av #14 och hur han hanterar rutkompositionerna: vilka härligt talande närbilder!

The Collective (#16-20)

Arcen The Collective knockoutöppnar med en actionpackad inledning där man knappt får se New Avengers utan istället följer S.H.I.E.L.D.s styrgrupp med Maria Hill i spetsen när de försöker hantera ett annalkande kosmiskt hot. Steve McNiven och Dexter Vines fortsätter lite i samma stil som Frank Cho i förra arcen: klara linjer, sparsamma skuggor, härligt dynamiska rutkompositioner som ofta löper över hela uppslag, ligger lätt på snedden, skiftar i höjd- och längdled… allt toppat av helt felfri färgläggning av Morry Holloway (som mystiskt nog har en cover credit men inte nämns inuti #16). Tråkigt nog blir resten av arcen lite av ett nedköp efter detta eftersom Mike Deodato/Joe Pimentel inte kan nå upp till McNiven/Vines väldigt disciplinerade teknik (särskilt avslutningen i #20 är i sammanhanget mer än lovligt slarvig, där flera bakgrundsfigurer i helbilderna inte ser riktigt färdigritade ut).

Berättelsemässigt är The Collective – tyvärr – mycket rakare (man frestas säga klyschigare) än de tidigare arcsen, och man ser redan här hur New Avengers börjar knaka under kontinuitetstvångets tyngd: man måste ta hänsyn till vad som händer i House of M, bygga upp inför Civil War, och så vidare. Trots detta lyckas Bendis klämma in en försvarlig dos av de kortare ”character moments” som vid det här laget blivit seriens kännemärke: man får en inblick i Bob Reynolds komplicerade förhållande till sitt alter ego Sentry, Tony Stark och Maria Hill munhuggs friskt, och Captain America demonstrerar sina ledaregenskaper.

Betyg: Här dyker New Avengers i kvalitet ned till en trots allt respektabel trea. Detta är både p g a en trötthet i Bendis manus och slarv med illustrationerna.

Civil War (#21-25)

New Avengers var central i Mark Millars megacrossover Civil War; förmodligen den tidning förutom titel-miniserien som man verkligen var tvungen att köpa för att hänga med i detta event. Det innebar också att Bendis var tvungen att underordna sig kontinuitetskrav från annat håll, något som sagt inte blev så bra i den föregående arcen. Det lyckas dock betydligt bättre här, mycket för att Bendis valde/tilläts vara mer självständig i förhållande till huvudhistorien. Civil War-arcen blir mer som fem lösnummer med avslutade historier ihopbundna av en gemensam bakgrund och liknande tematik än en sammanhängande femnummers historia – vilket funkar förvånansvärt väl. Varje nummer sätter strålkastarljuset på en enskild medlem av New Avengers, något som också ger Bendis ett bra upplägg för den dialogbaserade karaktärsfördjupning han vid det här laget handhar med både rutin och känslighet.

En annan stor anledning till att konceptet håller är att Bendis här får samarbeta med ett riktigt all-star-team av illustratörer. Varje nummer illustreras av en ny person/nytt team, något jag vanligtvis inte gillar men som passar perfekt ihop med Bendis närmast one-shot-baserade berättarteknik i denna arc. Howard Chaykin visar sig vara född att teckna Captain America in den efterlängtade team-upen med gamla partnern Falcon i #21, Leinil Yus unikt kantiga stil sitter som en smäck i Luke Cage-fokuserade #22, där Bendis och Yu f ö samarbetar om några riktigt härliga, seriemedie-utnyttjande rutkompositioner där samspelet mellan närbilder och helbilder sker både parallellt och livfullt växlande (lite svårt att förklara – kolla själva får ni se), Oliver Coipel är en hejare på att rita Jessica Drew i underkläder i #23, Pasqual Ferry bjussar på New Avengers Metal Hurlant-style i mötet mellan Sentry och Inhumans i #24, och Jim Cheung får avsluta det hela i #25 med ett nagelbitande nummer där den stora spänningen föds ur samspelet mellan Tony Stark och Maria Hill.

Efter tappet i och med The Collective svingar sig New Avengers med Civil War tillbaka upp till sina tidigare höjder: en innovativt berättad, frodigt illustrerad superhjältemacka som inte bara hanterar svårigheterna i att skriva event comics utan omfamnar dem, brottar ned dem och tvingar dem att lyda. Så här ska crossover-slipstenen dras.

Betyg: Fyra plus. En av de bättre arcsen i serien som helhet.

Revolution (#26-31)

Efter Civil War tar New Avengers tyvärr ett stort steg in på det överlastades territorium. Marvels hjälteskara befinner sig fortfarande på olika sidor och tidningen följer därför Iron Mans regeringssanktionerade Avengers parallellt med Luke Cages underjordiska motstånds-Avengers: plötsligt är New Avengers inte bara en team book utan en two-team book. Det blir väl mycket för till och med Bendis att kunna hantera – för många figurer sveper förbi i både för- och bakgrund utan att göra särskilt mycket känslomässigt avtryck. Berättandet och personskildringarna blir mer skissartade. Enda undantaget är Hawkeye, som i den här arcen fungerar lite som vår point-of-view-figur, och Bendis anstränger sig verkligen för att ge denna Gröna Pilen-kopia mer egen personlighet, mer eget driv, mer egen röst. I stort sett lyckas han, men läsupplevelsen blir ändå störande lapptäckesartad – jag skrev att Hawkeye ”fungerar lite” som en point-of-view-figur men inte helt och håller, främst för att han helt enkelt inte används som en konsekvent berättarkaraktär. Istället skiftar berättarperspektiven halsbrytande serien igenom, ett grepp som ibland blir riktigt bra (Hawkeye som berättare i #26, Echo/Ronin som berättare i #27) och ibland mindre bra (vem är det som har berättarperspektivet i #29? Ingen slump att detta är det rörigaste numret i arcen).

Det som räddar Revolution från att splittras helt och håller är Leinil Yus rent ut sagt fantastiska illustrationer. Hade det bara hängt på honom hade Revolution fått en tveklös femma i betyg. Hans yxigt murriga stil drar ofta åt det nästan skämtteckningsartade (inte minst när han ritar Wolverine) – hans härligt plottriga actionteckningar drar medvetet uppmärksamheten till den inneboende absurditeten hos killar och tjejer i trikåer som slåss med varandra. Samtidigt kan Yu växla anslag och bli en väldigt straight actionskildrare, vilket t ex kommer till uttryck i kampen mot Elektras ninjahorder  i #30 och #31 – ett blodig och utdraget slagsmål, nästan Millerskt i sin närgångenhet. Yu är helt klar en favorit bland den nyare generationen Marvel-tecknare.

Betyg: Pendlar mellan stark trea och svag fyra, beroende på humör vid omläsningen. Å ena sidan imploderar Bendis berättarteknik här i en pratsjuk Brasses sockerkaka, å andra sidan är nästan varje enskild ruta av Leinil Yu ett tonsäkert seriekonstverk.

Puh! Nästa vecka fortsätter retrospektivet med Secret Invasion-upptakten The Trust följt av själva Secret Invasion.

Trackback-adress