Geh, jag laggar efter mer och mer med lösnummerrecenserandet, men jag kämpar för att kunna ta mig ikapp (eller om jag ska lägga om strategin och fokusera mer på samlingar och events?). Hur som helst, dags för att mig att tycka till om la gran final av det energiberikade, trikåtäta och färgsprakande fighteventet Siege. Liten flagga för milda spoilers och så för den oinvigde.

Frågan jag ställt mig tidigare har varit om Brian Michael Bendis ska kunna leva upp till den höga standard som han etablerat i nummer 1-3, och jag är lite kluven till svaret. Som övergång från Norman Osborns Dark Reign till den betydligt mer klassiska superhjälteperioden The Heroic Age så gör det här numret precis det det ska. Skurkarna är återigen skurkar, Osborn åker på däng och gammalt hjältegroll glöms (eller kanske bara göms?). Så långt är allt väl. Det finns dock en annan betydligt mer fysisk aspekt som jag inte tycker funkar fullt lika bra. Slutbossfighten!

Visst, slutfighten mot Osborn hemliga och numera totalt förryckta vapen är långt ifrån en snoozefest, men vafan, det var ju här som vi skulle få se alla hjältar (och kanske till och med alla skurkar) teama upp för att mot totalt omöjliga odds försöka sätta stopp för The Sentrys bindgalna bärsärkargång. Att besegra någon som har the power of one million exploding suns till fritt förfogande ska inte bara svårt, det ska ju vara i princip fullständigt omöjligt. Det ska vara som att skicka in Frodo och Sam i närstrid med Sauron, eller som att sabba dödsstjärnan med en vass pinne. Det ska vara så svårt att jag som läsare bara ska sitta där och fundera på hur hjältarna någonsin ska kunna klara sig ur den här knipan tills någon kommer på något superhemligt och megasmart knep som till slut räddar dagen. Så svårt är det dock inte här. Visst, det ska såklart svida lite att bli rammad av en hel helicarrier och att få Thors hammare inklusive blixtar och dunder rakt i ansiktet, men ändå, det tycker jag nog att en slutboss av den här kalibern ska tåla. Ju mer jag tänker på det desto mer stör det mig faktiskt.

Det här är trots den lite för hastiga bossfighten fortfarande en bra och riktigt snyggt serietidning, men det är tyvärr det svagaste av de fyra Siege-numren. Jag vill inte såga numret vid fotknölarna, för det förtjänar det verkligen inte, men som avslut på ett riktigt maffigt event så skulle jag i alla fall vilja kalla det för aningen vekt. Synd, för Siege hade i min värld verkligen potentialen att bli något i hästväg och något riktigt episkt, men för den här gången så fick jag visst nöja mig med något som visserligen var extremt underhållande och fartfyllt från början till slut, men som på slutspurten inte riktigt lyckades leva upp till min rätt högt ställda förväntningar. Jag tycker däremot inte att det här ska hindra dig från att läsa Siege #1-4 om du inte redan gjort det, för det är trots avslutet en helt sjuk actionmacka som överträffar det mesta i samma genre. Kanske har jag till och med fel angående slutstriden (fast det har jag svårt att tro).

Trackback-adress