När Troy Duffy debuterade med The Boondock Saints för drygt tio år sedan var historien om regissörens osannolika raketfärd mot framgång och efterföljande ganska välförtjänta krasch minst lika intressant som filmen själv. Den nyfikne kan söka upp dokumentären Overnight, där man kan se hur Duffys allt annat än vinnande sätt att hantera framgångarna gör honom till ovän med alla utom kanske en och annan alkoholgrossist.

Efter att ha visats på fem biografer i USA under endast en vecka togs The Boondock Saints bort från repertoaren. Dess öde som ytterligare en tillfällig blipp på radarn tycktes förseglat. Efter videosläppet började dock snacket gå om historien med de två irländskättade bröderna Connor och Murphy som bestämmer sig för att det är dags att rensa Boston på slödder. Trots att jag var väl medveten om filmens status som kultrulle blev jag ändå rätt förvånad när ryktet om uppföljaren nådde mig förra året. The Boondock Saints II: All Saints Day var kul att se trots att Duffy håller benhårt fast vid ettans formel med frekventa flashbacksekvenser och ett humoristiskt tilltal mitt i all skottlossning. Vad som fascinerar är att filmen blir till ett perfekt exempel på allt som förändrats under bara tio år vad gäller distributionsformer och hur folk konsumerar och pratar om film och lite av varje. Ettan lyckades då djungeltrumman gjorde den till en ekonomisk succé trots att alla odds var emot den. Tvåan marknadsfördes via en collegeturné med skådespelare och band vars låtar dyker upp i filmen, hemsida, Facebook, Twitter, applikationer till IPhone och mängder av merch. Allt från de uppenbara tröjorna till ”collectable bullet casings” och shotglas finns att köpa på den officiella hemsidan!

Detta för oss, efter kanske den värsta longören i Shazams historia, till den behändigt betitlade Troy Duffy’s Boondock Saints: In Nomine Patris: The Secret History of Il Duce Volume 1 #1. Har man redan sett filmen är det emellertid inte så mycket som är hemligt med första numret. Vi får i serieform se hur Noah MacManus transformeras till mördarmaskinen Il Duce sedan mafiosos dödat hans far i efterkrigstidens New York. Trots en ny ramberättelse där Connor och Murphy gör livet surt för några gangbangers ter sig tidningen i stort som lätt glorifierade storyboards för scener som hade betydligt större dynamik i rörlig form. Då hjälper det inte så mycket att tillbakablickarna hörde till det coolaste i filmen. Man känner med andra ord igen problematiken som de flesta tie-ins dras med. Guus Floor tecknar med en yxighet på gränsen till elegans i porträtten och ett par av skottväxlingarna, men det är likväl inte särskilt inspirerande. När Chris Ware pratade om sina serier på Gävle konsthall den gångna helgen, var just den nödvändiga skillnaden mellan berättarformerna film och serier en av de saker han tog upp. Troy Duffy’s… är en illustration så god som någon av den tesen, men jag lär av komplettistskäl och med hopp om bättring slanta upp för resterande nummer ändå.

Trackback-adress