Äntligen! Brian Michael Bendis Fortune and Glory, ”A true Hollywood comic book story” som undertiteln lyder, finns nu återutgiven. Denna tidiga Bendis publicerades först som en tredelars miniserie på Oni Press och sedan samlad 1999 från samma förlag – och har under flera år varit ur tryck.

Serien är en komisk självbiografisk historia om hur det gick till när Bendis, efter kritikersuccén med Goldfish, fick ett erbjudande från Hollywood om att göra film av hans serie. Fortune and Glory följer Bendis och hans vänners äventyr när de konfronteras med den knasiga drömvärld som är Hollywood – som Bendis säger tidigt i boken, ”Everything you ever heard about L.A. is true”. För de som bekantat sig med Bendis främst på senare måste Fortune and Glory te sig som ett udda inslag i hans produktion: cartoonigt tecknad av Bendis själv och inte en superhjälte i sikte, bara vanliga människor så långt ögat når – om man nu kan kalla den kompakta idioti och absurditet Bendis & Co möter hos hög som låg i Hollywoodhierarkin för ”vanlig”. Det här är vintage Bendis och har mer gemensamt med hans tidiga projekt Goldfish, Jinx och Torso (de senare projekten omnämns också i Fortune and Glory, inte minst Torso som också utsätts för Hollywoodmaskineriet i boken, med dråpliga resultat).

Att göra en Hollywoodsatir är lite grann som att skjuta på en gädda i en hink: inte särskilt svårt. Det som skiljer Fortune and Glory från andra lättköpta Hollywoodskildringar är att Bendis också är hänsynslös mot sig själv. Även om det är producenter och annat filmfolk som är den huvudsakliga måltavlan så driver Bendis även hårt med sig själv och sitt eget bekräftelsebehov, briljant uttryckt i hur han använder sig själv som seriefigur – en storögt godtrogen typ med klotrunt, skalligt huvud i änden på en blomstjälkshals. Seriefiguren Bendis har både visuella och andliga likheter med en annan av serievärldens stora förlorare, Peanuts Charlie Brown (de visuella likheterna förutsätter jag är ett medvetet grepp av Bendis). Det är ett gott betyg åt Bendis att han lyckas skildra sig själv som en ständig förlorare trots att han ju med objektiva mått mätt är en vinnare: han har skrivit en serie som är en kritikersuccé och Hollywood är på allvar intresserade av hans manus. Flera gånger i serien återkommer också Bendis till hur lyckligt lottad han är – för att sedan skifta till ett underhållande raseriutbrott om hur orättvist han behandlats om Hollywood. Mycket humoristiskt. Här hämtar Fortune and Glory klar inspiration från den självbiografiska traditionen i amerikansk indie – fast roligt. Det faktum att Bendis i Joe Matts anda helt saknar spärrar för sitt självutlämnande (som sagt är Bendis inte rädd för att framställa sig själv som löjlig/girig/ömklig i serien) är det som främst bidrar till den drastiska humorn i serien.

Idag är tecknaren Brian Michael Bendis nästan bortglömd, men Fortune and Glory visar verkligen vilken visuellt genomtänkt serieskapare han är. Han experimenterar med rutkompositioner, sammanhängande pratbubblor, textplattor, allt ägnat att uppnå eller förstärka hans komiska poänger. Fortune and Glory är en bedräglig serie – då den i grunden är en lättillgänglig humorserie märker man helt enkelt inte hur mycket Bendis exprimenterar med bildberättandet: ett telefonsamtal som utgörs av en serie identiska bilder av de som samtalar, massor med små rutor på en sida mot en bakgrund av en större bakgrundsbild, en sida som enbart utgörs av en extrem närbild på Bendis tangentbord, och så vidare. Alla i serien skämtar och snabbsnackar och råkar ut för så mycket roligheter att man helt enkelt inte märker hur närmast avantgardistiska sidkompositionerna ofta är.

Detta innebär såklart inte att man ska bortse från humorn som bara ett slags ytlager. Alla vet att Bendis styrka är dialog, så också här – men till skillnad från den senare Bendis, där de vitsiga replikerna i princip är utbytbara mellan karaktärerna, har varje figur i Fortune and Glory en egen tydlig (och rolig) röst. Faktum är att det är också synd att det här är den enda renodlade humorserie Bendis har gjort, för han är också en naturbegåvning som skämttecknare – när man läser Fortune and Glory sitter man och fnittrar över varje uppslag, och gapskrattar över vart tredje. Han ritar alla Hollywood-typer med slutna ögon, vilket ger dem alla en härligt slapp arrogans (som också Paul Dini påpekar i förordet). Han gör sig själv till ett uttrycksfullt gummiansikte som reagerar på de alltmer frustrerande Hollywoodförnedringarna ömsom med ilska, ömsom med självömkande hjärtesorg. Fortune and Glory är, framför allt annat, en förbålt kul serieupplevelse – särskilt om man har minsta intresse för film och filmskapande. När man skriver frestas man att ge exempel på några av Bendis bästa oneliners – Fortune and Glory är oerhört citerbar – men det skulle vara att göra dem orättvisa, de förtjänar att upplevas tillsammans med Bendis kongeniala illustrationer.

Den här nyutgåvan innehåller en del ”bonusmaterial”. Fast först och främst bör man nämna att den här hårdpärmsutgåvan är färglagd (med den äran av Matthew Wilson), vilket originalet inte var. Vi bjuds också på ett antal reklamteckningar (lämpligt nog utformade som filmaffisch-parodier) som Bendis ritade för serien, en samling andra kortare skämtserier med Hollywoodtema som Bendis gjorde för diverse andra tidskrifter kring tiden för Fortune and Glory, ett par intervjuer gjorda med Bendis om serien, samt till slut ett färskt efterord där Bendis berättar om sina senare äventyr i Hollywood – och utlovar en uppföljare till Fortune and Glory.

Mitt tips: vänta inte på uppföljaren. Köp denna HC-utgåva av Fortune and Glory nu genast och njut av något av det på en gång lättsammaste och bästa Bendis har producerat.

Trackback-adress