Ola Skogäng är en frisk fläkt i Seriesverige och hans Mumiens blod som kom 2008 gjorde honom till en favorit för stora delar av Shazams redaktion. Lagom till Spx10 kom andra delen av Theos ockulta kuriositeter: De förlorade sidornas bok. Hur han började teckna Theos ockulta kuriositeter och hur framtiden ser ut berättade Ola Skogäng om i en intervju med Shazam i april. För er som inte läst Mumiens blod kan det vara bra att känna till huvupersonerna: Theo är en stor björn som driver en ockult butik i Gamla Stan, han var en vanlig människa innan en egyptisk mumie ställde till det Max är Theos polare och tillika polis, han ber ofta Theo om hjälp. Felicias mamma är lite alkad och Felicia gillar inte henns nya karlar så hon hänger en hel del med Theo. Serien utspelar sig i Stockholm med lite mer övernaturliga inslag under ytan. De förlorade sidornas bok tar vid två år efter Mumiens blod. Theo och Max letar efter en bok från Atlantis som kan lösa Theo från hans förbannelse. De förunderligas brödraskap smider planer mot Theo och vill också ha tag i boken och Fiskmånglaren, som lever under vatten, blandar sig i brödraskapets affärer. Samtidigt släpps ett gäng döda frireligiösa lösa och de ger sig ut för att hämnas gångna oförrätter. Theo har alltså lite att stå i. Förutom sitt vanliga gäng har han även magikunniga Helga till sin hjälp.

Ola Skogäng är en av de skickligaste svenska teckningarna och hans klara linjen-stil håller hög internationell klass. Skogäng har dessutom förbättrat teckningarna sedan första albumet, det är alltid kul att se förbättringar. Rent teckningsmässigt är det en fröjd och färgläggningen är suverän. Manus är liksom första delen spretigt, det är olika skurkar som inte hänger ihop med varande (vissa gör det iofs) och mycket hopp mellan de händelserna som är kopplade till de olika skurkarna. Lite rörigt blir det ibland men det funkar. Skogängs fantasi är det inget fel på, jag gillar framförallt de religiösa Skeviksborna som ska hämnas en gammal oförrätt. Övriga karaktärer är också skruvade och miljöerna är sköna. Det är mycket som berättas och jag hade gärna sett att Skogäng lagt ner mer sidor på t.ex. bokletandet på Mount Everest. De förlorade sidornas bok är sällan rolig utan mest småputtrig och någon spänning infinner sig inte. Men det är ett schysst och underhållande äventyr tack vare miljöerna och karaktärerna. Jag gillar Theo och gänget.

Trackback-adress