För en tid sedan summerade jag den då nyligen avslutade 100 Bullets med ett kritiskt retrospektiv över hela serien. När jag så nyligen läste den (värdelösa) New Avengers: Finale kom tanken på ett retrospektiv tillbaka, fast den här gången över (såklart) den på sitt sätt lika banbrytande och i seriesammanhang väldigt långlivade New Avengers. Man kan tycka att ett sådant retrospektiv inte har samma angelägenhet som det om 100 Bullets: New Avengers har ju egentligen inte tagit slut utan kommer börja om igen i juni med samma författare. Ändå måste New Avengers 2004-2010 (64 nummer hanns det med) betraktas som en era: det var här som Bendis och hans illustratörspartners  (idel toppnamn som bl a David Finch, Mike Deodato och Leinil Yu) äntligen lyckades skapa en Avengers-tidning som var både läsvärd och en publiksuccé, och som under lång tid fungerade som de-facto måttstock för superhjältemainstream, särskilt den problematiska kategori som på engelska kallas team books (d v s serietidningar som handlar om ett superhjälteteam och som saknar en given huvudfigur). Att New Avengers varit en supersuccé bevisas inte minst av att den varit central i nästan alla Marvels stora crossovers från Civil War till Siege: har man velat följa dessa events har det varit så gott som omöjligt att undvika New Avengers. Serien har (på gott och ont) under flera år varit bland de kontinuitetsmässigt viktigaste i Marvels universum, vilket bara det gör att den nu i och med ”omstarten” förtjänar ett grundligt retrospektiv. Sen finns det också en mer personlig anledninng till att jag tagit mig an den här kritiska tillbakablicken, en anledning man kanske kan gissa sig till om man läser om inledningen: när jag läste New Avengers: Finale tänkte jag ”Men det här brukade ju vara en riktigt bra serie! Det här är inte vad jag vill minnas av New Avengers”. Ett retrospektiv var en bra anledning att gå tillbaka till serien när den var bra, med andra ord – så ni kan definitivt förvänta er klassiskt fanboy-gnäll om hur allt var bättre förr i de här krönikorna…

Breakout (#1-6)

Storylinen som inleder New Avengers följer på Bendis då nyligen timade Avengers-dödare Avengers: Disassembled – ”Six months later” förtäljer oss den inledande detta-har-hänt-sidan. Historien börjar på ett explosivt vis Electro organiserar en massflykt från superskurksfängelset The Raft samtidigt som ett antal superhjältar slumpmässigt befinner sig antingen på The Raft eller i närheten. Under de sex numrens gång slåss superhjältarna sida vid sida och upptäcker att det funkar -och New Avengers är ett faktum.

Vi har i många recensioner på sistone här på Shazam.se klagat på första-nummer-syndrom, d v s att första numret av en serietidning ofta blir väl mycket exposition och set-up. New Avengers #1 har inte ett skvatt av detta: här står berättelsen och karaktärerna i centrum, ”set-upen” jobbar Bendis sig fram till under loppet av sex nummer snarare än ett enda. Det måste förstås sägas att han har ett lättare jobb än de som skapar originalserier med originalfigurer: även om vare sig Luke Cage eller Jessica Drew varit med i Avengers förut kan man nog ändå räkna med att den Marvelallmänbildade läsaren känner till dem såpass att man inte behöver ödsla två sidor per figur på en origin story. Så visst, efter Avengers: Disassembled har Bendis skapat en gyllene sits åt sig själv – och han tar vara på det. Det finns mycket att vara glad åt i denna första storyline, och det främsta är förstås det som alltid varit Bendis kännemärke och styrka: dialogen. Bendis förstår nämligen att en team book må vara problematisk (för många huvudfigurer, för lite tid att tillbringa med varje enskild figur, o s v) men det finns en sak man kan göra väldigt bra i en team book, nämligen det som på engelska kallas banter, munhuggning. Hjältar (och skurkar) snackar i New Avengers skit mest hela tiden, gnabbas, tjatar och kläcker vitsar (mest Spider-Man såklart). Ofta kan sådant munhuggeri kännas konstruerat; ofta kan egentligen vilken karaktär som helst säga vilken replik som helst. Så inte här: Bendis hittar nästan genast fram till varje Avengers-medlems personlighet just via struntsnacket, dialogen, vitsarna. Samtidigt visar han också sin rutin som berättare av längre historier. I denna första arc etableras många av de bi-intriger som sedan kom att följa New Avengers under seriens gång: den hemliga, onda fraktionen inom S.H.I.E.L.D. (alla som läst Secret Invasion vet vad som låg bakom det) och inte minst (åter)introduktionen av The Sentry, en bihandling som ju fick sin kulmen först nu i och med Siege. Man kan också redan i Breakout se fröna till Civil War eftersom Bendis redan från början tänjer på relationen mellan Iron Man och Captain America – inte så att de är ovänner från start, men betydligt mer diskret (notera t ex hur ofta dessa två i de tre-fyra första arcerna ofta gnabbas om principsaker). Kort sagt omfamnar Bendis till fullo superhjältegenrens alltmer uttalade krav på långsiktigt kontinuitetsberättande och gör det till sitt eget.

Dessutom har Bendis i denna första arc fortfarande kvar mycket av sina indie-sensibiliteter. Han lägger upp många tacksamma situationer för illustratörsparet David Finch och Danny Miki att bita i: kolla t ex in rutkompositionerna under besöket på The Raft i #1, splashsidan med Carnage vs Foggy Nelson i #2, de minimalistiska dialogscenerna mellan Sentry och Nelson i samma nummer, fightscenerna i Savage Land i #5… här leker Bendis med seriemediets möjligheter på ett sätt man faktiskt inte ofta ser i superhjältemainstream, och dessutom på ett sätt som känns helt naturligt och passande för genren. Med Breakout levererade Bendis och kompani en knockoutöppning och gjorde verkligen sitt bästa för att höja ribban för rak superhjälteaction. Den här arcen står sig fortfarande som en av de bästa under alla de 64 numren.

Betyg: 4/5

The Sentry (#7-10)

Vid det här laget har många kanske glömt bort att figuren The Sentry var en central del av New Avengers redan från allra första början – han dök upp i Breakout och fick här sin ”egen” storyline. Helt i enlighet med karaktärskonceptet har historien klara drag av metaserie – det verkar nämligen som om The Sentry inte är ”på riktigt” utan bara en seriefigur som på något sätt väckts till liv… eller?

Paret Finch/Miki har här bytts ut mot Steve McNiven och Mark Morales (samt begåvade John Dell som också tuschat men som inte fick en cover credit, stackarn) vilket gör att New Avengers tar ännu ett litet kvalitetshopp uppåt – Finch/Miki excellerar i blodiga stridsscener men deras frossande i brutna lemmar gjorde första arcen lite för borderline-gritty här och där. McNivens klarare linjer och Morales/Dells mer återhållsamma tuschning gör underverk för att skapa ett intryck av old-school-superhjälteserier i modern tappning (bästa sättet att förklara den visuella stilen är att säga att det är så här man skulle ha velat att Justice League såg ut på 1960-talet) – den utdragna fajten med Wrecker är ett bra exempel på en riktig old-school-strid t ex. Men de som verkligen förtjänar äran för att de här numren ser helt fantastiska ut är färgläggarna Morry Holloway och Laura Martin – titta bara på hur de färglägger Illuminati-mötet i #9 och scenerna med Emma Frost inne i Bob Reynolds huvud i upplösningen i #10.

Det absolut bästa med denna historia är såklart de uppenbara metaserieinslagen, som hela tiden förstärks av McNiven/Morales – antingen genom 60-talsdoftande tillbakablickar till Sentrys tidiga karriär, eller när Emma Frost ser Bob Reynolds tankar i form av en massa serierutor. Återigen finns hos Bendis en vilja att om inte utmana så åtminstone tänja på genrekonventioner- och förväntningar, parallellt med hans helhjärtade entusiasm för klassisk superhjälteaction och kontinuitetsnörderi – här lyckas Bendis klart bättre än många andra liknande förnyelseförsök (många av dem signerade Geoff Johns, en inte alls lika talangfull författare som Bendis). Bendis indie-vinkel ligger som en tunn men glänsande fernissa över vad som annars hade varit ett vanligt actionspektakel.

Betyg: 4/5. Inte riktigt lika publikfriande som Breakout (metaserieinslagen var antagligen svårsmälta för en del) men mycket smartare. Dessa två arcs tillsammans gav New Avengers en knockoutöppning av ett slag man sällan skådat i en amerikansk mainstreamtitel, vare sig förr eller senare.

Trackback-adress