Enligt kalenderbitarsajten Comicvine är det här fjärde nyversionen av Avengers (om man då inte räknar alla Young Avengers, Avengers Next, New Avengers, o s v) sedan Marvels JLA-kopia såg dagens ljus 1963. Som alla vet har Marvel rullat igång hela marknadsföringsmaskineriet med extra ost för att generera pepp inför nystarten av Avengers-familjen – I Am An Avenger och så vidare etcetera ad nauseam.
Och nu är den alltså här: Avengers #1. Toppat lag så det förslår både på skaparsidan (Bendis & Romita Jr) och figursidan (den heliga treenigheten Iron Man, Captain America och Thor plus Wolverine och Spider-Man – kan det bli mer kommersiellt gångbart?). Reaktionen? Ett stort fett ”meh”. After all that.
Låt oss (för ovanlighetens skull när det gäller mig) börja med illustrationerna. WTF? utbrister man när man ser hur Romita och Janson valt att gestalta Steve Rogers: nämligen som en supermodell med bebisnylle som mer för tankarna till Human Torch eller Justin Bieber än Marvels paramilitäre superpatriot. Är det här killen som spöade nassar på löpande band back in the day? Visst, han är en supersoldat som inte åldras så mycket, men att rita honom som en skolgrabb känns ändå som att göra våld på karaktären. Annars är det, helt väntat när det gäller combon Romita/Janson, seriemästerskap i haka: Iron Man och Kang the Conqueror har t o m givits hak-extensioner för att kunna hänga med ett rejs som annars domineras av Thor (asgårdshaka!) och Wonder Man (byggjobbarhaka!).
Illustrationerna håller kort sagt inte måttet. Alla är fyrkantiga, alla ser ut som om de är 18 år gamla. Jag får plötsligt flashbacks till hur Romita Jr förstörde Ann Nocentis utmärkta Daredevil-manus med sina slarviga teckningar. Hela rasket hade faktiskt varit betydligt mer svåruthärdligt om det inte varit så att Bendis manus också är ganska svagt – Romita Jr förstör inte särskilt mycket, det är mer som att han matchar Bendis tilltagande medelmåttighet (Bendis = Marvels Geoff Johns. I min bok inget gott betyg). Ett exempel: det är som bekant alltid ett vågspel att placera tidsresor i centrum för en intrig. Om man inte heter Grant Morrison löper man stor risk att gå ned sig i en myrmark av inkonsekvenser och plot devices. Snabb uppdatering: Bendis har inte bytt namn till Morrison, det här är rätt långt från Final Crisis. Det enda med numret som är lite halvkul är the reveal av skurken på sista sidan, annars är det mycket exposition för pengarna. Hallå? Ska inte Avengers vara en fartfylld actionserie, ni vet, med ikoniska superhjältar och grejer? Fajten med Kang känns pliktskyldig mer än nåt annat. Lider kanske Bendis av utmattning efter att ha skrivit typ alla stora Marvel-events de senaste två-tre åren?
Hoppas att Avengers spottar upp sig, och det snabbt. Och att Brubaker/Deodatos Secret Avengers är bättre än så här.
Illustration: John Romita Jr
Tusch: Klaus Janson
Färgläggning: Dean White
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Jag tycker att din beskrivning låter som John Romita Jr. i ett nötskal. Han har väl alltid ritat fyrkantiga och stela karaktärer och där i princip alla karaktärer ser ut som hämtade ur nått modemagasin? Tycker knappast att det kommer som en överraskning.
Däremot är jag förvånad över att Steve Rogers, Spider-Man och Wolverine är med i the Avengers. Jag trodde att det var Bucky-Cap som hade tagit över rollen som Captain America, och Spider-Man och Wolverine trodde jag bara fanns med som cameos, för att locka läsare.
»Romita Jr förstörde Ann Nocentis utmärkta Daredevil-manus med sina slarviga teckningar«
…
Ok, Ann Nocenti är en bättre författare än vad JRJR är en tecknare, men jag tyckte om hans DD-nummer och de numren lade grunden till min (enorma) JRJR-hype. Så bra ansiktsuttryck, så läbbiga demoner, så bra karaktärsdesign, hjälmar, kläder. Blir sugen på att läsa om Nocentis run för fjärde gången. Men nu läser jag hans gamla (med Claremont) Uncanny-nummer och när typ Rick Leonardi eller någon annan gör en fill-in så blir det nästan ett uppköp från JRJR vilket har fått mig att lite ifrågasätta min förra idol. Så ok, jag förstår att JRJR kan vara hit&miss och jag ska ge nya Avengers en tveksam chans—men att han förstörde Daredevil? Har aldrig tänkt på det på det sättet, har bara gillat och gillat och gillat de numren. Man Without Fear-miniserien är också helt underbat tecknad, tycker jag.
Det kanske inte borde vara en överraskning, men i Kick-Ass t ex lyckades ju Romita få till en riktigt bra känsla.
Vad gäller lineupen kanske jag har fel, men både Spidde och Wolverine är med på ”gruppfotot” på s 9, med logga och allt…
Ann Nocenti har f ö tillbringat en del tid på Haiti senaste åren, se http://www.nyccine.com/2010/01/from-rubble-young-haitian-filmmakers.html
Avengers finns på min köplista i trade-form, men börjar bli lite skeptisk vartefter man sneglat på lite recensioner av första numret. Illustrationerna är jag skeptisk till också. Jag brukar kunna gilla Romitas jobb. I Kick-Ass fungerade det bra och i Spider-man brukar det kunna passa också, men tror inte hans stil riktigt passar alla serier. Men när jag ser avengers #1s omslag, vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Har inte kolla in några seriesidor än dock. Blir nog ett köp när första samlingen släpps sen får jag se om jag går vidare med den.
Håller tummarna för Secret Avengers. 🙂
1) Håller inte riktigt med om Romita Jr:s teckningar i Avengers, jag tycker de håller god klass; jag gillar hans ganska kantiga stil. Shit, vad snubben har utvecklats genom åren. Men jag håller med om att Steve Rogers helt omotiverat har blivit omotiverat lik en modell. Fick inte Romita Sr liknande kritik då han tog över Amazing Spider-Man? Helt plötsligt såg Peter Parker mycket snyggare ut än vad han gjorde i Ditkos ursprungliga tappning.
2) Jag brukar dra mig för att recensera enstaka nummer som är en del av en längre berättelse, men Bendis manus känns – tunt. Möjligtvis dömer jag honom på grund av hans tidigare meriter; jag tycker att det mesta av vad han har skrivit har varit ganska poänglöst, möjligtvis med undantag för Daredevil (men där gjorde teckningarna mycket till).
3) Det slår mig hur mycket Marvel internt har hypat Avengers i sina egna serietidningar. I Marvel-universumet är gruppen legendarisk och beundrad, men, alltså, allvarligt, det börjar kännas som att Marvel försöker lura sina egna läsare genom att skriva upp Avengers i sina egna berättelser. SÅ bra har Avengers-serierna inte varit. Visst, det finns några guldkorn (jag gillar särskilt några berättelser från tidigt 80-tal, tror jag att det var), men mycket har varit riktigt sopigt.
Till Thomas: Ja, s.k. Informed Ability! Det är Hämnarna i ett nötskal. Jag tycker också att Fantastiska Fyran har en del av det. Den enda som egentligen är bra, det är X-gänget och det är för att Kitty Pryde räddar dem hela tiden.
Thomas och Sandra: Visst är det så, Avengers har ju aldrig nått samma publik- och försäljningsstatus som JLA trots allt har haft (åtminstone bitvis) i DC-universat. Det känns som om Marvel försöker hypa än hårdare nu, inför de kommande Thor och Cap-filmerna (samt Avengers-filmen, om den nu blir av). Ironiskt nog fick väl Avengers mest substans när Bendis splittrade hela teamet i Avengers: Disassembled.
Sandra: Fast nu är du väl lite orättvis mot Fantastiska Fyran, de har ju en mycket mer reell claim to greatness än Avengers och har dessutom alltid varit mer poppis hos läsarna. FF har ju t ex räddat jorden från Galactus flera gånger, det måste ligga rätt högt upp på hjältedådsrangordningen.
hjältedåd:
Kitty Pryde > FF > Avengers
Nu har jag äntligen läst numret! Avengers 1 dvs.
Mina farhågor var ogrundade. JRJR är lika bra som vanligt och Steve Rogers klär sig bra som drömhunk.
Det dåliga är textstycket i slutet där Tony Stark bl.a. är ovanligt fånig.
Som vanligt med Bendis (som jag iofs gillar en del serier av, t.ex. hans version av Spindis där alla är tonåringar och bor hos May) händer inget i tidningen. Writing for the trade?
Jag ger Avengers #1 klart godkänt. Har alltid gillat Romita Jr och gillar honom även här. Håller med om att det inte är särskilt mycket action här, men å andra sidan tycker jag att både spåret med Wonder Man och slutrutan känns riktigt intressanta.
Det jag hoppas på framöver är att Bendis undviker att sätta huvudfokus på ytterligare ett scenario där hela världen/universum är i riskzonen och att han snarare fokuserar på att etablera teamet och medlemmarnas relationer till varandra. Visst vill man se ett redigt slagsmål också då och då, men samtidigt så känns Avengers vs. Random Superskurk rätt gjort.
[…] min recension av nya Avengers härförleden uttryckte jag en förhoppning om att Ed Brubakers och Mike Deodatos […]
[…] jag ändå hade köpt förstanumren av Avengers, Secret Avengers och New Avengers så tyckte jag det var lika bra att slå till på Christos Gage […]