29 år fyllda är Becky Cloonan redan en av USAs mer meriterade serieskapare och illustratörer och en närmast övernaturligt mångsidig och produktiv seriekonstnär. Hon debuterade med indie-albumet Channel Zero: Jennie One 2003 (då Cloonan var en del av New York-baserade seriekollektivet Meathaus) och har sedan dess fortsatt att blanda indie- och mainstreamjobb: Demo tillsammans med Brian Wood (Shazam.se gillar – se recension här), American Virgin (båda på Vertigo, den senare numera nedlagd) med Steven T Seagle och helt egenskapade postapokalyptiska piratskrönan East Coast Rising, för att bara nämna några exempel. Hon har nominerats för tre Eisners och vunnit en, ”Best Anthology” (för serien 5, gjord tillsammans med bla Gerard Way, Fabio Moon och Gabriel Bá) 2008. Som om inte det vore nog är hon också oerhört aktiv online och producerar bl a onlineserierna KGB (en pop-manga för yngre läsare  tillsammans med Hwan Cho) och The Comic Attack, en strippserie med Cloonan själv i huvudrollen. Vi är glada att kunna presentera en intervju med Becky Cloonan här på Shazam.se.

Hej Becky! Med Demo Vol 2 återvänder du till ett gammalt projekt. Vad gjorde dig intresserad av att ta dig an Demo igen? Vad betydde Demo Vol 1 för dig?

En del kanske inte vet att Demo Vol 1 var en 12-delars miniserie som bestod av 12 avslutade historier. Det är ett bra och lätt format att återvända till – inga återkommande figurer, inga gamla intrigtrådar som man måste knyta ihop. Det var enkelt för mig och Brian att kasta oss in i det hela igen. Jag har närmat mig den nya serien på precis samma sätt som jag närmade mig den första, jag försöker helt enkelt överträffa mitt eget illustrerande och mitt eget historieberättande i varje nummer. På det sättet betydde Demo Vol 1 mycket för mig för det var ett bra tillfälle att experimentera och verkligen pusha mig själv, kreativt sett. Det räknar jag med att fortsätta göra i Demo Vol 2.

Har det varit lättare eller svårare att göra Demo den här gången? Förväntningarna har varit höga – har du kännt någon press? Eller har det varit enklare eftersom du behärskar formatet och konceptet nu?

Grundidén är ju att varje berättelse står för sig själv, så jag arbetar helt enkelt utifrån tanken att varje nummer är en helt ny serie. Jag har inte känt någon press direkt. Det som har hänt är att jag tycker kvaliteten i mina illustrationer har blivit jämnare så jag känner inte att jag behöver experimentera riktigt lika mycket som jag gjorde förut. Jag försöker också att inte tänka på förväntningarna, jag försöker bara göra mitt jobb och ha roligt medan jag gör det.

Hur arbetar du med Brian Wood? Är hans bildmanus väldigt detaljerade eller ger han dig mer fria händer? Diskuterar ni bildlösningar och illustrationer mycket?

Brian och jag har båda en hands off-filosofi – jag låter honom skriva och han låter mig teckna! Hans manus är rätt fria när det gäller det visuella, det är helt upp till mig att göra rutkompositionerna och till och med lägga till sidor om jag tycker det behövs. Han kommer med förslag och små marginalanteckningar i manus om han har någon särskild idé om hur det ska se ut, men överlag så gör vi vår egen grej. Jag vet att han litar mycket på mig, antagligen för att vi jobbat så mycket tillsammans [inte bara på Demo utan även på Cloonans debut som serieillustratör, Jennie One, red. anm.]. Jag gillar verkligen att jobba med Brian, och på Vertigo har de varit mycket tillmötesgående med att låta oss jobba som vi vill – Demo är ett koncept som funkar, både för oss och dem, så varför ändra på det?

Du är en mycket mångsidig och även mogen illustratör: varje gång du prövar en ny stil ser det ut som om du övat på den i många år. Vad hade du för relation till serier när du var yngre? Har du alltid läst serier? När började du göra egna serier, och när började du se det som ett jobb?

När jag var liten gjorde jag massor av egna böcker. Jag brukade vika en bunt papper och häftade ihop dem, och sen ritade jag dem fulla med monster och dinosaurier. Sekventiell konst och böcker som format har alltid tilltalat mig. När jag var liten läste min pappa Silver Surfer-serier för mig istället för godnattsagor, och sen började jag själv följa X-men och japanska serier som Dominion Tank Police och Ranma 1/2. Jag tror det var när jag kom i kontakt med japanska serier som jag började rita serier själv på allvar. Jag fick hemskt dåliga betyg på gymnasiet för jag satt bara och ritade serier på lektionerna; min bästa kompis och jag tecknade massor med serier tillsammans, bland annat en riktigt episk historia på 400 sidor, den handlade om gladiatorer i yttre rymden. Det var nånstans där som jag insåg att det var det här jag ville jobba med, men jag var rädd för att jag inte skulle kunna leva på det så när det var dags att söka till universitetet så valde jag ett utbildningsprogram för animation/tecknad film. Det funkade inte alls, jag hoppade av och började göra serier på vinst och förlust istället. Det var liksom meningen att jag skulle bli serietecknare. Jag började publicera mina egna kortserier 1999, och när jag kommit upp i ungefär ett dussin nummer träffade jag Brian Wood och samarbetade med honom på Jennie One, som kom ut 2002. Fast jag kunde inte försörja mig helt och hållet som serieskapare förrän kring 2006-07! Det är ett hårt jobb, men jag älskar det.

Har det varit några särskilda tillfällen då du känt att du utvecklats som konstnär, t ex om du fått upp ögonen för någon annan konstnär/illustratör som påverkat dig vid en viss tidpunkt, eller om du arbetat med en författare som utmanat dig, eller dylikt?

Som konstnär vill jag alltid vidga mina vyer och jobba utanför min komfortzon. Jag har hittills inte hittat en stil som jag varit bekväm med till sån utsträckning att jag velat hålla mig till den. Jag har alltid letat efter nya influenser, särskilt utanför seriernas värld. En av de saker som påverkat min konst och mitt historieberättande allra mest är stumfilm, särskilt tysk expressionism. Regissörer som F W Murnau, Fritz Lang och Robert Wiene lärde mig hur man balanserar svart och vitt på en sida, men också saker som layout, rutkomposition och historieberättande i allmänhet. Det har också varit utvecklande att få jobba tillsammans med begåvade författare som Brian Wood, Steven Seagle och nu senast Gerard Way. Dels för att de är så duktiga att jag alltid måste ligga på topp för att kunna matcha dem, och dels för att de struntar i att jag hatar att rita bilar och byggnader och vapen – om det är en del av deras story måste jag rita det. De tvingar mig hela tiden att lära mig att rita nya saker, göra saker jag inte gjort förut.

Du är både mångsidig och produktiv. Finns det något kvar som du skulle vilja göra men inte hunnit med än? En genre du skulle vilja ta dig an, en historia du vill berätta, en författare du skulle vilja jobba med?

Åh, tack! Även om jag har haft förmånen att arbeta med flera bra författare, så har jag många idéer själv som jag skulle vilja utveckla nån dag. Jag vill definitivt skriva mer för mig själv i framtiden! Jag har också några lovande samarbeten på gång, men problemet är som alltid att hitta tid nog att sätta sig ned och jobba med allt detta! Jag får nya idéer hela tiden, och hittar hela tiden folk jag skulle vilja jobba med – inte bara författare utan andra konstnärer och musiker också.

Finns det nån chans att vi får se East Coast Rising 2 i seriebutikerna snart?

Jag önskar att jag kunde säga ja! Jag har 120 sidor ritade och klara och nu ligger de bara och bränner hål i min portfolio… Jag har tyvärr ingen kontroll över det projektet längre sedan Tokyopop (som publicerade East Cost Rising 1. Red. anm. ) lade ned serien, jag har gått vidare till andra projekt. Just nu är jag så upptagen att även om de bestämde sig för att börja publicera East Coast Rising igen så skulle jag antagligen inte ha tid att avsluta den.

Blev du besviken när American Virgin lades ned? Steven T Seagle var helt klart väldigt besviken – han skrev om det här. Håller du med honom? Är det något grundläggande fel på serieindustrin och seriepubliken i USA, vilket han antyder i sitt foruminlägg?

Såklart jag blev besviken, det var första gången en serie jag arbetade på lades ned. Sen lades East Coast Rising ned bara några månader senare, det var ett dåligt år för mig! Fast sånt händer, antar jag. Jag tror American Virgin hade problem med att hitta rätt publik, och en del av det ansvaret får man nog lägga på förlaget. Vertigo har rykte om sig att lägga ned sina ongoings för snabbt, så det var väl en risk vi tog. Med American Virgin var det klart jag undrade om det fanns något mer jag kunde gjort för att serien skulle varat längre, men i slutänden är det bara att bita ihop och fortsätta med nästa projekt.

Du gör flera webbserier. Vad tror du Internet kommer betyda i framtiden för serier som industri och konst? Är Internet ett helt nytt medium där man kan göra nya saker med serier, eller är det mest en ny distributionskanal?

Jösses vilken stor fråga! Det finns mycket man kan säga här, men det första jag tänker på är att webbserier är som en helt separat industri, eller värld eller vad man nu vill säga. Webbserier kommer aldrig ersätta tryckta serier, men de erbjuder nya möjligheter att få kontakt med nya människor och lära sig en massa. När Hwan och jag bestämde oss för att göra KGB var det ett stort steg för oss. Den är väldigt annorlunda jämfört med Comic Attack, KGB är ju en längre sammanhängande berättelse, inte bara en trerutors strippserie. Vi fick omedelbart problem med att bestämma oss för hur vi skulle berätta historien: ska vi göra den så att varje sida kan stå för sig själv, med en egen minihistoria, eller ska vi bara publicera den som om den vore sidor i en bok där man egentligen är tänkt att läsa hela på en gång? Vi uppdaterar ju bara sidan en gång i veckan, så det är så folk läser serien. Nu försöker vi göra den så att varje sida funkar för sig, men att den samtidigt flyter på så att man ska kunna läsa längre partier på en gång om man tittar i arkivserkionen. Det är en jättesvår balans och vi jobbar med den kontinuerligt.

Sen är webbserier som sagt en annan värld också. Många av de som gör och läser webserier har ingenting med ”serieindustrin” i stort att göra, man läser bara webbserier, inte andra serier, och så. Jag och Hwan har verkligen fått starta från noll med KGB. Men det är lätt värt det, Hwan och jag gillar att jobba tillsammans och vi gör egentligen serien mest för oss själva och för att vi tycker det är kul, fast vi hoppas såklart att andra gillar att läsa den också!

Du är mycket aktiv på sociala medier som Twitter, Facebook och MySpace. Har du någonsin upplevt problem med onlinefandom? Det kan ofta vara ett tufft klimat på nätet.

Visst har det hänt att jag fått konstiga mejl eller stött på märkliga människor, och jag har läst en del oförskämdheter om mig själv på nätet – både om mina serier och om mig som person (hate the game, not the player!). Fast för det mesta är det bara roligt att vara en del av online-gemenskapen. Det värsta är att jag får så mycket mejl, det är helt omöjligt för mig att svara på allt, jag har helt enkelt inte tid. Bara att svara på jobbmejl tar en stor del av varje arbetsdag.

Läser man din blogg och din hemsida verkar det som om du spelat en hel del rollspel? Jag frågar mest för att jag spelar och skriver rollspel själv…

Vi borde starta en kampanj! Jag spelade Dungeons & Dragons och andra rollspel fram till gymnasiet men slutade när jag började på universitetet. Sen upptäckte jag att en av mina kompisar också hade spelat rollspel, så när vi hade nyårsfest organiserade vi en DragonQuest-session som en överraskning för våra vänner. Det är något särskilt med att slå en T20 fortfarande. Det är fortfarande nånting jag skulle vilja hinna göra mer av, men det är svårt att slita sig från jobbet.

Vilka serier läser du själv för närvarande? Är det något särskilt du vill tipsa våra läsare om?

Jag älskar B.R.P.D.! Faktum är att jag skulle läsa vad som helst om det hade Guy Davis namn på sig. Jag väntar ivrigt på nästa Wet Moon-album av Ross Campbell, och på nätet följer jag Hark! A Vagrant av Kate Beaton. Fast jag måste erkänna att jag inte varit i en serieaffär på flera månader – jag ligger så efter att man får skämmas!

Du har inget att skämmas för, Becky. Tack för intervjun!

Trackback-adress