Med tredje numret av Supergod så är vi halvvägs genom Warren Ellis i min mening faktiskt smått geniala resa genom en värld som förtrollats av tanken på superhjältar men som därmed även dömt sig själv till ett globalt messiaskomplex med direkt katastrofala följder. Supergod som koncept är fyllt till bristningsgränsen med briljanta, nytänkade och skrämmande idéer, och det är den här typen av gränslöst skrivande som får mig att ofta återkomma till Warren Ellis, ofta med (ibland för höga) förväntningar om att bli bjuden på något utöver det vanliga.

Det positiva med Supergod är att det verkligen bjuds på något utöver det vanliga. Vi vet redan från start att större delar av jorden gått under, och att orsaken till det är de så kallade superhjältar som flera av världens nationer kapprustat fram under de senaste decennierna. Ellis kan här verkligen använda sig av sitt uppenbart stora kunnande inom såväl modern forskning och teknik som inom religion och filosofi utan att det känns krystat eller för komplext (som i exempelvis Astonishing X-Men: Ghost Box), och det fina är att han lyckas göra det utan att det känns som ett självändamål att han ska få visa på sina breda kunskaper. Alla storskaliga och skräckinjagande teorier och idéer har sin givna plats i Supergod, och det är det som gör Supergod som serie till något av det intressantaste jag har läst på väldigt länge. Att dekonstruera superhjältegenren kanske inte känns som det mest nytänkade och originella i dessa dagar, men det Ellis lyckas göra här är snarare att dekonstruera hela grundtanken kring vad en superhjälte egenligen skulle vara och hur han/hon/den skulle agera i vår verklighet. Som idé är som sagt Supergod nästa felfri.

Det som dock ligger den här serien lite i fatet är det faktum att själva handlingen inte är särskilt driven. Vi som läsare bjuds från #1 till #3 på en hel massa minnesbilder och lösa sekvenser kring vad som hänt under de senaste 60 åren när människan skapat olika varianter av superhjältar, både i rent forskningssyfte och för krigföring. Det är spännande och intressant att se hur och varför olika nationer väljer att framställa sina superindivider, men det jag kan sakna lite är något som driver historien framåt, för just nu känns allting rätt så brett. Vid närmare eftertanke kan det dock kanske vara så här det skulle vara om Ellis vision skulle bli verklighet. Det skulle troligtvis inte finnas någon egentlig huvudperson, ingen egentlig konflikt som måste lösas, utan snarare en hel massa parallella händelser som sakta men säkert strålar samman och i slutänden beseglar mänsklighetens öde. Hur som helst, Supergod är en serie som är överfull med sjukt bra idéer, och jag hoppas verkligen att Ellis lyckas tighta till och knyta ihop allt under de återstående två numren. Det förtjänar både du och jag.

Trackback-adress