Spioneri är hett i Marvels universum just nu. Ed Brubaker har utlovat spionaction i kommande Secret Avengers, Jonathan Hickman förnyar genren i S.H.I.E.L.D (entusiastiskt recenserad av Johan här) och Marjorie Liu och Daniel Acuña sitter vid rodret på nya Black Widow. Liu är etablerad författare i romantikgenren som har skrivit ett tiotal böcker, bland annat också en roman om X-men. Det var X-men-uppdraget som ledde vidare till mer arbete för Marvel, först som medförfattare på Dark Wolverine och nu egna nya serien Black Widow. Daniel Acuña är spanjor, välkänd Euroserieskapare (han slog igenom med bisarra Claus & Simon vid 22 års ålder) som också jobbat för både DC och Marvel.

Det som till en början står ut med Black Widow är Daniel Acuñas slickat proffsiga illustrationer (Acuña har också färglagt) med tonvikt på action och fräsiga miljöer – det här är spioneri a la James Bond och Mission: Impossible, inte John Le Carré, 100 mil från betydligt kärvare Sleeper (i mitt tycke den bästa spion/superhjälteblandningen från senare år). Och det kan ju vara gott så. Men allteftersom jag läser tycker jag att Acuñas personer blir stelare och stelare, deras ansiktsuttryck märkligt opassande – Natasha Romanova ler när hon borde vara sur och snörper på munnen när hon borde vara glad (eller åtminstone avslappnad). Bucky Barnes (som tydligen är Black Widows pojkvän nu, där ser man) ser ut som en fotomodell gjuten i plast och Wolverine (som gästspelar tillsammans med Iron Man) har en lika plastig grimas fastopererad i ansiktet. Jag är tveksam. Fast Acuña hanterar i alla fall action bra, och Lius creepy sjukhussekvens lyckas han fånga fint, så kanske illustrationerna skärper till sig framöver?

Liu är som sagt en rutinerad författare och vet hur man börjar en historia – alla ingredienser för en klassisk spionhistoria är där: den gamla vännen/fienden från kalla kriget, signature killings, spektakulära lönnmordsförsök med förklädda fiender. Kul, men knappast originellt. Det som i första numret signalerar att Black Widow har potential att bli något mer än en kul men rätt standardiserad spionaction är den ovan nämnda sjukhusscenen – en utdragen nästan-tortyrsekvens av en intensitet som skulle platsat i Punisher, Sleeper eller någon råare serie. Snacka om chocköppning – som redan nämnts funkar Acuñas annars lite statiska teckningar bra här eftersom de skapar en klinisk, distanserad känsla. Liu överraskar med sin brutalitet, det ska bli spännande att se om Black Widow framöver utvecklar sig mer åt Sleeper-hållet eller om den stannar kvar i James Bond… värt att följa med ett tag till är det i alla fall helt klart.

Trackback-adress