När jag recenserade Punisher MAX #1 i slutet av förra året fick den gott betyg men till viss del mer tack vare sin potential än vad som faktiskt hände i serien; den var bra men hade en del svaga punkter. Nu när första arcen är över och den nya, ”Bullseye” (ett No-Prize till den som kan gissa vilken känd Marvelskurk som MAX-ifieras här), börjar i #6 är jag glad att kunna rapportera att den inledande skakigheten har lagt sig. Jason Aaron satsar helhjärtat på att låta sig besättas av Garth Ennis ande och levererar en Punisher-version som är väl så köttig som något av Ennis, och som dessutom innehåller en massa av Ennis (och nu Aarons) trademarkade toalett/body shock-humor. Scenen med Bullseye på toaletten på s 6-7 är skatologiskt guld – Aaron verkar fast besluten att inte längre låta Ennis vara den ende som har mage att kombinera kiss-och-bajshumor med ultravåld. Steve Dillons illustrationer skapar samma härliga chockeffekter som i Ennis version. Notera hur Ennis namn dyker upp oftare än Aarons i denna recension – som jag redan nämnt är det här en serie som knappast står på sina egna ben, men det blir bra ändå (Aaron kanske sparar sin egen berättarröst till hjärteprojektet Scalped?).

Överhuvudtaget tycker jag att rekonstruktionen av Bullseye som en lika verserad som snabbpratande galning (jag föreställer mig honom av någon anledning med en brittisk accent) är smart och vällyckad; Aarons Punisher kommer få en riktig match. Kontrasten mellan Bullseyes många pratbubblor och Punishers få (hans ’röst’ uttrycks istället mest via svarta ”tankepaneler”, ett uppenbart men roligt grepp) är smart och kommer säkert utnyttjas för komisk effekt i framtiden. Intressant också att Aaron väljer att betona Frank Castles bakgrund som Vietnamveteran, något som dyker upp i bakgrunden av detta nummer men som jag hoppas han kommer utveckla mer under seriens gång.

Jag gillar också verkligen Aarons skildring av Frank. Hittills har den skett på ett tämligen subtilt sätt eftersom bifigurerna (Kingpin och den galne Amish-mördaren i första arcen, Bullseye i den här) tar upp så mycket mer utrymme än Frank själv, men det lilla Aaron gjort glimrar verkligen och bygger upp en bild av det besatta psykets mekanismer. Jag gissar att detta är helt medvetet av Aaron eftersom det skapar en skön kontrastverkan: Punishers fiender är i jämförelse med Punisher själv ’öppna böcker’, genomskinliga figurer vars motivationer man inte behöver undra över. Frank Castle däremot förblir gåtfull. Och våldsam.

Fläskigt ultravåld i typisk Punisher-stil och med en knivsudd substans – what’s not to like? Från svag fyra till klockren fyra för Punisher Max.

Trackback-adress