Ni som följt mina recensioner här på Shazam.se vet vid det här laget att jag är en manuskille: visst, serier är ett visuellt medium, men om inte historien är intressant kan illustrationerna vara hur snygga de vill, jag kommer ändå inte gilla det. Jag är en sån som följer manusförfattare, inte illustratörer – med vissa undantag. Kommande Vertigo-titeln I, Zombie kommer jag att köpa bara för att den illustreras av Mike Allred. Och när jag får höra att redan-legendariske Brendan McCarthy (britt med bl a massor av Judge Dredd och flera Peter Milligan-projekt på sin meritlista) ska både illustrera och skriva manus till en Spindelmannen/Doctor Strange-teamup sätter jag mig upp och lyssnar. Ojdå, den ska dessutom vara tydligt influerad av McCarthys favorit Steve Ditkos psykedeliska ursprungs-Doctor Strange. Spider-Man: Fever är kort sagt på papperet ett måste-köp.

Men ”If it’s not on the page, it’s not on the screen”, som Robert Evans säger. And it sure as shootin’ is not on the page. Vad ingen hade berättat är att McCarthy även manusmässigt låter sig influeras av 60-tals-Marvel, ni vet de där  superhjälteserierna där figurerna hela tiden var tvungna att berätta vad de gjorde, för den händelse läsaren inte kunde se på bilderna vad som hände. ”Åh nej, Doctor Doom flyr genom sin hemliga tunnel!” *bild på Doctor Doom som flyr genom sin hemliga tunnel*. Oerhört märkligt att en sån stjärnillustratör som McCarthy har så låga tankar om sina egna teckningar att han är tvungen att hemfalla i precis samma grej rakt igenom Spider-Man: Fever. Eller är detta någon form av ironi och referenshumor som inte jag begriper? Nä, så smart verkar inte McCarthy vara – det här är bara ett helt vanligt, garden variety genomkasst manus. Man kväver både en och två gäspningar när Spindelmannen förklarar hur han ska spöa upp Vulture, följt av en sida där Doctor Strange förklarar hela bakgrundshistorien medan den händer framför honom (utan att han försöker stoppa det flyende demoneländet, en annan märklighet). Herregud, såna här rookie-misstag i historieberättandet gör inte ens Mark Millar. Enda möjligheten att läsa Spider-Man: Fever med någon som helst behållning är om man kan få en bekant att stryka över alla pratbubblorna med tuschpenna, så att man själv kan sitta och hitta på lite bra dialog istället för den styltiga exposition McCarthy lägger i samtliga karaktärers munnar. Jag gav efter läsning numret till min tvååriga dotter som leksak, och jag är besviken över att hon inte rivit sönder den än.

Trackback-adress