Jiro Taniguchi har rykte om sig att vara en mästare i en mer realistisk stil än man normalt förknippar med manga. Flera av hans serier finns utgivna av på engelska av Fanfare/Ponent Mon. Taniguchi har också samarbetat med Moebius på serien Icaro. Fanfare/Ponent Mons senaste utgåva A Distant Neighborhood (Harukana Machi E) nominerades i år till en Eisner för Best New Graphic Novel. Serien har hyllats även i Tyskland och Frankrike.

I februari i år kom den danska utgåvan, Min fjerne barndomsby, ut på Forlaget Fahrenheit, inbunden med skyddsomslag. Serien handlar om Hiroshi Nakahara en livskrisande 48-åring som av misstag hamnar på fel tåg och kliver av i sin uppväxtort. Väl där uppsöker han sin mors grav där han i en kombination av bakfylla och trötthet svimmar av. När han vaknar upp inser han att han förflyttats bakåt i tiden till tonårstiden, ett antal månader innan hans far lämnade familjen och försvann. Som en 48-åring i en 14-årings kropp når han bra resultat i skolan, blir poppis och får känna av hur det är att vara ung och pigg igen. Han njuter av det men vill samtidigt tillbaka till sin familj. Hans främsta fokus ligger dock på att förhindra att hans far lämnar familjen.

Taniguchi tecknar som sagt i en realistisk stil fjärran från den mangastil som dominerat den svenska mangautgivningen. Taniguchi är en jäkligt skicklig tecknare som förmår förmedla både känslor och stämningar genom sina teckningar. Sidkompositionen är väldigt konventionell men en mer vågad sidkomposition hade inte passat lika bra i detta lågmälda drama om stora frågor.

Taniguchi lyckas också bra rent berättarmässigt med att skildra de motstridiga känslor som rimligtvis uppstår när en 48-åring hamnar i en 14-årings kropp och ges möjlighet att återuppleva barndomen. En annan serie på samma tema är Alex Robinsons Too Cool To Be Forgotten. Övriga karaktärer skildras inte lika ingående som huvudpersonen men med små medel lyckas Taniguchi göra dem intressanta och skapa en förståelse för deras agerande. Att det är en annan kultur som skildras märks men jag kände mig ändå inte som en turist på exotisk utflykt eftersom temat är universellt.

Det som drar ner läsupplevelsen är när Hiroshi berättar, det är minst sagt cheezy. Mycket känns som att det är skrivet av en gymnasieelev med en pretentiös inställning till skrivande. T.ex. ”Utan att finna ett svar lät jag mina fötter föra mig till gatan där jag växt upp” och ”Begravningsplatsen verkade plötsligt annorlunda, själva luften som jag inandades hade ändrat sig”, allt översatt av en amatör dvs jag ;). Att Fahrenheit liksom Ponent Mon använt teckensnittet Comic Sans förstår jag inte, det skär sig verkligen mot det övriga innehållet. Men i det stora hela är Min fjerne barndomsby bra och Taniguchi borde vara en bra inkörsport för mangaskeptiker.

Trackback-adress