OBS! Denna recension innehåller spoilers.

Spider-Woman #7 kom ut i dagarna och det blir också sista numret för Jessica Drews egen tidning. Hennes period som agent för S.W.O.R.D. (en annan tidning som knappt fick en chans innan den lades ned) blev inte långvarig, kanske lite överraskande med tanke på att upphovsmännen Brian Michael Bendis och Alex Maleev i vanliga fall gör skäl för epitetet ”fan-favoriter”. Bendis ger i ett efterord i #7 sin förklaring: produktionskraven det innebar att både illustrera en tidning och en tillhörande motion comic blev för mycket för Alex Maleev (notera att Bendis inte är negativ mot vare sig Marvel eller Maleev i efterordet; det blev helt enkelt – enligt honom – bara mycket mer jobb än någon av de inblandade hade räknat med), så han och Bendis bestämde sig för att helt enkelt lägga av.

Motion comic-serien fick ett blandat mottagande av seriekritikerna i USA (den här recensionen gillar det visuella men tyckte att röstskådisarna och ljudet varit kasst, Broken Frontier å andra sidan var inte imponerade av det visuella heller…). Sen är det såklart en del som också tyckt det varit konstigt att Marvel publicerar vad som i grunden är samma serie i två olika format; exakt vad är mervärdet i en motion comic? Att Marvel satsade så hårt på marknadsföringen av sin nya motion comic ska förmodligen ses i ljuset av förhoppningarna om vad iPad och andra läsplattor kommer innebära för seriebranschen; Marvel är som bekant ett av de medieföretag som är med i iPad-app-racet från början. Så för företaget måste det vara en besvikelse att Spider-Woman inte har slagit mer än vad hon gjort.

Och förklaringen i det måste nog tyvärr sägas ligga i serien själv. Inte tu tal om saken att Alex Maleevs murriga illustrationer varit skickliga och stämningsfulla (som vanligt) – inte minst i actionsekvenserna, där hans böjliga och grimaserande Spider-Woman på något konstigt sätt fört tankarna till Todd McFarlanes anatomi- och naturlagsbrytande hantering av Spindelmannen på 90-talet (trots att McFarlanes och Maleevs teckningsstilar knappast kunde vara mer olika). Det är Bendis grundhistoria som varit problemet – inte direkt dålig, men den har aldrig lyft sig från det strikt hantverksmässiga. De typiska Bendis-dialogerna och comic relief-situationerna har gått på rutin – det enda som riktigt stuckit ut på sju nummer var sammandrabbningen mellan Jessica och nya losers-Thunderbolts i #6. Framförallt har Spider-Woman varit alltför mycket av en karbonkopia av Bendis och Michael Gaydos moderna klassiker Alias: mentalt pressad motvillig superhjältinna navigerar Marvel-universats skitiga utkanter styrd av ömsom självömkande, ömsom coola inre monologer av klassiskt privatdeckarsnitt. Bendis har redan gjort det här och gjort det bättre, det faktum att han den här gången gjort det hela till en hårdkokt alienjakt/spionhistoria istället för hårdkokt deckare gör det inte direkt mer originellt. Till och med slutscenerna i #7 – då Jessica Drew på The Kids from Fame-vis får lära sig en läxa om att hon minsann har riktiga vänner i alla fall – är mer eller mindre klonade från den känslomässigt mycket mer äkta finalen på Alias (arcen The Secret Origins of Jessica Jones).

Jag är kanske lite väl negativ här. Visst har Spider-Woman varit underhållande, och som sagt är Maleevs illustrationer alltid sevärda. Men den har inte varit minsta lilla mer än så, trist nog. Jag kommer inte sakna Spider-Woman och jag önskar Bendis och Maleev lycka till (och mer inspiration) inför sitt nästa projekt tillsammans.

Trackback-adress