G Willow Wilson är ett av de nya stjärnskotten på den amerikanska seriehimlen: född 1982, debuterade i seriesammanhang med serieromanen Cairo (recenserad på Shazam här) 2007. Ett år senare började hennes Vertigo-ongoing Air (näst senaste numret recenserat på Shazam här) och hon skrev miniserien Vixen: Return of the Lion. Sen dess har uppdragen inte låtit vänta på sig och Wilson har fler projekt i pipelinen för både DC och Marvel. Wilson konverterade till islam under studietiden i Boston och delar idag sin tid mellan USA och Egypten, där hon länge arbetade som frilansjournalist – hon må vara nykomling i seriesammanhang men är en rutinerad skribent och krönikör som bl a publicerats i Atlantic Monthly och New York Times Magazine. Som kvinnlig, vit, amerikansk muslim som dessutom skriver serier hamnar hon ’utanför’ i alla möjliga sammanhang, något hon berättat om i en tidigare intervju. Shazam kontaktade henne för en intervju om Cairo, Air och hur hon ser på sitt serieförfattande.

Hej Willow och välkommen till Shazam! Hur blev Cairo till? Varifrån kom inspirationen?

Första gången jag satte min fot i Kairo kände jag att jag hittat hem, kreativt sett. Det tog mig ungefär 24 timmar att skriva ned grundhistorien i Cairo. Det finns så många saker att upptäcka i Kairo och så många intressanta människor att det kändes självklart att skriva en serie om det.

Hur kom du in på Air efter Cairo? Hur var det att gå från att skriva en avslutad serieroman till att skriva en månadstidning?

Två veckor efter att jag och MK Perker gjort färdigt Cairo ringde han upp mig – han var i New York och jag var i Egypten – och frågade “Okej, vad gör vi nu?” Jag hade försökt skriva en roman om en flygvärdinna med höjdskräck i ett par månader, men allteftersom jag skrev insåg jag att historien skulle passa mycket bättre som en fortsättningsserie. Det var så Air började. Utmaningen har varit att berätta en historia när man vet att läsarna kommer vara tvungna att ta en månadslång paus mellan kapitlen. Det är mycket annorlunda jämfört med att skriva en vanlig bok.

Hur långt fram ligger du i planeringen för Air? Har du ett slut uttänkt?

Jag har detaljerade planer för de första två åren. Och jag har ett slut uttänkt – ett spektakulärt slut om jag får säga det själv!

Hur arbetar du med MK Perker (illustratör till Cairo och Air)? Skriver du detaljerade bildmanus eller ger du honom fria händer? Diskuterar ni manus mycket?

MK och jag samarbetar väldigt bra; vi har gjort det här i fyra år nu. Jag skriver mina manus mer litterärt och ‘bokaktigt’, mina bildanvisningar handlar mer om vilken stämning jag vill uppnå än om detaljer. Sen tolkar han som han tycker bäst. Jag känner mig bortskämd eftersom vi är eniga om i princip allt. Vi behöver aldrig diskutera särskilt mycket.

Du är en kvinnlig amerikansk muslim som skriver en serie om flygplanskapningar, jihadister och konspirationer. Har det varit några kontroverser kring Air? Eller är det helt enkelt så att de som kan tänkas irritera sig inte läser serier?

Du slår huvudet på spiken – de som inte gillar sånt jag skriver om läser inte serier. Det var några få extrema högermänniskor här i USA som blev upprörda när första numret kom ut, de tyckte att jag förlöjligade frågor om nationell säkerhet. Fast det var helt tydligt att de aldrig läst ett enda nummer av Air, så ingen tog dem på allvar.

Du är väldigt aktiv på Internet: du bloggar, skriver krönikor, twittrar, deltar i forum, och så vidare. Vad har du för erfarenheter av seriefans på Internet? Många andra serieskapare tycker klimatet kan vara tufft och respektlöst.

Det är tufft och respektlöst, men jag gillar det ändå. Att skriva är en sån ensamaktivitet. Att komma i kontakt med andra människor – även virtuellt – som läser det man skriver ger mej feedback jag inte kan vara utan, och det blir också på något konstigt sätt som att man har sällskap med folk. Jag både får stryk och delar ut det online, jag klagar inte på att folk klagar på mej. Rom är pöbeln, och pöbeln är Rom, som man säger.

Air är en väldigt politisk serie, men de politiska aspekterna är alltid förankrade i figurerna. Är det svårt att binda ihop tema, person och berättelse, eller faller det sig naturligt?

Jag skulle nog säga att det faller sig naturligt. Mina egna erfarenheter, mitt eget liv, alla jag umgås med – vi lever mycket politiserade liv. Det är omöjligt att komma undan. Det känns som om alla val man gör nuförtiden är politiska val. Air är en sorts katharsis för mig. Jag kan ta mig an en politisk situation som i grunden är hemskt obehaglig och forma om den till fantasi och påhitt.

Air blandar flera olika genrer, inte minst romantik. Förhållandet mellan Blythe och Zayn är en grundbult i serien, och det känns mycket mer trovärdigt än många andra skildringar av förhållanden och romantik i mainstreamserier. Hur ser du på det?

Jag tycker det är roligt att skriva om människor som gör helt otroligt korkade saker för att de är kära. Jag har själv gjort mig skyldig till sånt. Det känns lätt och självklart att skriva Blythe och Zayn, särskilt som deras förhållande är ännu mer absurt med tanke på hur samhället ser ut idag (se min tidigare kommentar om politik).

Amelia Earhart är en nyckelfigur i Air. Vad gjorde att du valde henne? Kommer vi få se mer av henne i serien?

Amelia Earharts sista ord är bland de mest magiska och samtidigt mest skräckinjagande jag läst: “We are running North and South”. Det är en flygarterm, hon gjorde ett sista försök att orientera sig, att hitta rätt, genom att flyga i nord-sydlig riktning och hoppas att hon skulle se nåt landmärke hon kände igen. Men det låter så kryptiskt, som om hon pratade om en annan värld däruppe. Så hon hade en självklar plats i serien bara för det – och ja, vi kommer definitivt att se mer av henne.

Kan du ge oss några ledtrådar om kommande serieprojekt? Har du något drömprojekt du skulle vilja ta dig an?

Jag har precis skrivit en kortserie (om Nightcrawler, min anm) för Marvels Girl Comics (som Shazams gästbloggare Teresa Axner skrivit om här) som illustrerats av Ming Doyle. Jag har ett par andra saker på gång också men de kan jag tyvärr inte säga nåt om. För tillfället förbereder jag mig för släppet av min första fackbok, den heter The Butterfly Mosque och är en självbiografisk reseberättelse från Egypten. Den kommer ut i juni. Jag vet inte om den kommer översättas till svenska men den kommer ut på flera andra språk: danska, holländska och franska.

Vilka serier läser du själv för tillfället? Något du vill rekommendera till Shazams läsare?

Jag älskar Scott Pilgrim. Jag önskar att det kom ut ett nytt nummer varje vecka. The Unwritten är fantastisk, och Greek Street med. DMZ är den bästa krigsserien i vår tid. Jag har varit en Vertigo-tjej sen jag var 14, så det mesta jag läser kommer från Vertigo.

Vad står G för?

Gwendolyn! Men bara Bill Willingham får kalla mig det.

Tack för det Willow! Vi rekommenderar våra läsare som ännu inte gjort det att kolla in Cairo och Air (de första 10 numren finns samlade i två TPBs, Letters from Lost Countries och Flying Machine). Vill man veta mer om vad G Willow Wilson har för sig kan man kolla på hennes hemsida där hon bloggar, läsa hennes seriekrönika varannan vecka på Broken Frontier eller läsa hennes artiklar på Common Grounds, en nyhetsbyrå fokuserad på Israel/Palestina-konflikten.

Trackback-adress