Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.

Till absolut ingens förvåning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom åtminstone sen Animal Man och Invisibles och framåt. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren på att blanda berättartrådar och att driva en historia framåt genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonåringen Joe Manson från det att han skjutsas till kyrkogården av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag från Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; så också här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller något annat?) på s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bådadera?

I #2 förvandlas Joes tama vita råtta till en fantasykrigare och följeslagare och man är fortfarande inte riktigt säker på om detta sker bara i Joes huvud eller om det är något annat på gång. Bra skrivet såklart men ändå på något sätt lite… typiskt. Det är såklart meningen att man ska sväva i ovisshet om berättelsens sanna natur, precis som så ofta förut hos Morrison. Även om han här hittat en kul ny twist på sin favorittematik och en huvudperson som ligger långt från t ex de hypercoola ontologiska terroristerna i Invisibles så kommer man inte undan den där känslan som nästan varje nytt Morrison-verk de senaste fem åren fört med sig: det är ju bara samma sak igen.

Det som så här långt främst räddar Joe the Barbarian från att bli ännu en i raden av likartade Morrison-historier är Sean Murphys fantastiska illustrationer. Han fångar direkt den trulige och sårbare tonåringen Joe; det räcker med ett par sidor så har Murphy givit Joe ett distinkt minspel, en distinkt attityd. Sidorna 4-5 i både nummer #1 och #2 fylls av maffiga dubbelillustrationer, en splashpage upphöjd till två: kyrkogårdsscenen i #1 är lätt rysningsframkallande, och den stora fantasy-stridsscenen i #2 innehåller många helsköna detaljer att njuta av (personlig favorit: teddybjörnen som kör en ’loader’ från Aliens). Actionscenerna i #2 – ett tvärt temposkifte från det relativt lugna #1 – är över huvud taget exemplariska och man önskar att fler vanliga superhjälteserier hade lika bra actionfeeling som Joe the Barbarian.

Murphys storverk till trots blir det en avvaktande stark trea i betyg för Joe the Barbarian så här långt. Det återstår att se om Morrison ger historien en riktning som känns ny och fräsch snarare än bara en upprepning av välkända teman.

Trackback-adress