Jag vet att jag inte varit direkt snäll mot James Robinson den senaste tiden och det med goda skäl. De flesta av hans arbeten den senaste tiden som t.ex. Justice League of America, Justice League: Cry for Justice och Superman: World of New Krypton (skriven tillsammans med Greg Rucka) har inte varit några lysande uppvisningar i författarskap. Men tydligen ett undantag och det är Superman som faktiskt har varit helt ok trots att titels huvudkaraktär lyst med sin frånvaro i ett års tid och ersatts av Mon-El från Legion of Super-Heroes. Hur underligt det än kan låta så funkar det betydligt bättre än vad jag hade trott till en början och Superman #697 är, enligt mig, ett av det starkaste numren hittills.

Jag kan väl på en gång erkänna att den här recensionen är lite färgad av jag är ett fan av Legion of Super-Heroes och redan undertiteln till Superman #697 är
”Man of Valor: The Espionage Squad Part 1” ger en god föraning om att Legion-medlemmar kommer att dyka upp, vilket det också gör. Legion-medlemmar som Chameleon Boy, Sensor Girl, Quislet och Matter-Eating Lad dyker upp här. Men vad gör de här, i forntiden så att säga? Svaret på den frågan får inte sin lösning i det här numret utan hänger i luften när numret tar slut och lovas besvaras i nästa nummer, men inte av Superman utan i Adventure Comics.

Att det stora mysteriet i Superman #697 inte besvaras här utan i ett kommande nummer (i en annan tidning dessutom) tycker jag är helt ok, för det är egentligen resan fram till numrets slut som är det intressanta med det här numret. Inte så mycket för den action som det bjuds på, även om de sekvenserna är riktigt bra, utan snarare för dialogen och samspelet mellan karaktärerna. Som t.ex. Mon-Els och Superboys snack med varandra medan de leker kasta pinne med Krypto. Robinson har hittat en röst till Mon-El som känns helt rätt och i Robinsons porträttering av Mon-El tycker jag man kan ana glimtar av den gamle Robinson, den som gav oss Starman. Än verkar det inte helt kört för den gode James Robinson.

Illustrationsmässigt skulle Superman #697 ha kunnat vara en riktigt katastrof eftersom halva serien är tecknad av Bernard Chang och andra halvan står Javier Pina för. I min erfarenhet så brukar det sällan bli särskilt bra när fler än en illustratör är inblandad. Helst ska det då finns något, en drömsekvens, alternativ dimension eller liknande som motiverar att serien helt plötsligt byter stil. Annars blir det lätt pannkaka av det hela. Men konstigt nog är det inget jag stör mig på i Superman #697, och inte bara det jag tycker faktiskt att det funkar riktigt bra. Jag tror mycket av det beror på att de två delarna har helt olika tempon som passar Chang respektive Pina väldigt bra. Första halvan är mycket actionbetonad och där kommer Changs lite spretiga stil väl till pass. På samma sätt passar Pinas mera återhållsamma och rena stil väl till den andra halvans lungare och mera introverta tempo och känsla.

Efter alla besvikelser på senare tid som jag sett komma från James Robinsons penna så känns det skönt att läsa något som faktiskt inte känns tröttsamt, gammalt eller bara dåligt, utan är något som för en gångs skull kan stå på egna ben. Superman #697 är kanske inte något mästerverk men det är heller ingen dålig serie och Mon-El funkar över förväntan som huvudprotagonist.

Trackback-adress