Jag har tidigare nämnt DC:s Showcase-utgåvor av gamla serier. Showcase-utgåvorna av DC:s gamla flaggskepp Justice League of America är nu framme vid vol 4 vilket betyder åren 1969-70. Klassiska historier av Gardner Fox och Denny O’Neill alltså, företrädelsevis illustrerade av Mike Sekowsky och Dick Dillin (med än mer bemärkta omslagsillustratörer, bl a Neal Adams, Joe Kubert och Gil Kane). Precis den sortens historier som jag växte upp med i gamla Gigant m a o.
60-talets tidiga Justice League-serier bibehåller trots allt en charmig lekfullhet med sina genomlöjliga intriger och verklighetsfrånvända hjältar. Lekfullheten märks även visuellt i de funkiga skurkgallererna (gigantiska sjöstjärnor! robotarméer!) och SF-miljöerna (konstiga rymdskepp, idel främmande planeter) som Justice League rör sig i. Tyvärr har allt detta blivit tämligen trött och tungrott redan i slutet av 60-talet. Istället för att vara dåliga-men-charmiga är JLA-serierna i den här volymen mest dåliga rakt av, trots att volymen innehåller ”klassiker” som Larry Lances (Dinah Lances a k a Black Canarys make alltså) död under stjärnskurken Aquarius bowlingklotsvapen. Kontinuiteten håller sin förlamande hand (Jord Ett! Jord Två! Hörde jag Jord Tre?) över de många äventyren med Justice Society. Det som i seriens början kunde ursäktas med en klämkäck tidsanda känns ansträngt några år senare: en irriterande detalj är t ex hur hjältarna ständigt ”inte tror sina ögon” eller utbrister saker i stil med ”Men det är ju omöjligt!” när de konfronteras med något tokigt skurkpåhitt – trots att hjälteskaran själv innehåller bra mycket omöjligheter (utomjordingar med vingar, människor som kan krympa o s v). Man tycker att superhjältar borde ha utvecklat en viss tolerans för konstigheter, men så icke JLA. Den charm som trots allt återstår ligger huvudsakligen i de valhänta men uppriktiga försöken att tackla samhällsproblem, som i äventyren ”The Coming of the Doomsters” och ”Come Slowly, Death, Come Slyly!” där JLA tacklar ett gäng utomjordingar vars specialitet är att förgöra världar medelst miljöförstöring. Jag ska villigt erkänna att den ironiska läsarten är svår att hålla stången, men man får kanske trots allt tolka de här serierna i förhållande till sin egen tid – och som sådana är de kul tidsdokument över ett medium som tämligen motsträvigt närmar sig sin egen samtid.
Dessa senare volymer av JLA har åldrats med mindre värdighet än de tidigare. Endast för nostalgiker med tålamod inför lökig dialog.
Illustration: Mike Sekowsky, Dick Dillin
Tusch: George Roussos, Sid Greene, Joe Giella
Förlag: DC
Betyg: 2-/5
När jag var liten älskade jag de gamla Gigant-historierna för de finurliga ihopknåp- och knytningarna som väl var Gardners specialitet och som i någon mån fortsatte att vara seriens kännemärke även efter honom. Så jag har den här volymen i bokhyllan och tänker nostalgisera mig igenom den när jag väl orkat igenom Enemy Ace-Showcasen — men det kommer att ta ett bra tag, för Kanighers historier är verkligen repetitiva, och efter två volymer Haunted Tank är min ork för sådant på upphällningen, trots Kuberts helt underbara teckningar.
De snitsiga knepåknåp-intrigerna är klart färre i vol 4 (fast twisten i ”Blackmail Box är rätt bra). Dessutom var väl Fox bäst på dessa i The Flash? Eller blandar jag ihop saker igen?
Det skulle inte förvåna mig om han var det, men jag har inte läst mer än väldigt, väldigt enstaka avsnitt av hans Flash så jag har i så fall lite glada upptäckter att göra.
Flash var väl väldigt ”gorilla-artad”, eller blandar jag ihop nu? (Gorilla Age of Comics).
Vad menar du med ”ironisk läsart”? Att serierna från början är skrivna med ironi som medveten camp (vilket verkar ha varit en medveten policy efter Batman-TV-serien) eller att serierna är så pinsamt fåniga att de inte går att ta på allvar längre?
Göran S: DC Showcase presents Flash vol 1 och 2 är mer läsnöje än Justice League vol 3 och 4 tycker i alla fall jag.
Håkan: Flash är rätt gorilla-artad, men Gorilla Grodd är ju the original and best. Han kan ju förvandla sig till människa t ex.
Sen var det en mycket otydlig formulering inser jag nu. Jag menar typ det senare: det är svårt för mig att låta bli att vara ironisk när jag läser.